Anna Skarsjö: Varför så tyst från facken när regeringen vill knäcka arbetarrörelsen?

Att de tvingas offra sina egna bildningsförbund spelar antagligen mindre roll när de nu ser en möjlighet att sänka flaggskeppet ABF. Bildningsförbundet som sedan starten gjort det möjligt för arbetare att förkovra sig i samhällsfrågor, ekonomi och mötesteknik.

Sveriges arbetare formade själva sin framtid med hjälp av ABF. Och så har det fortsatt. Fram tills nu då.

Enkelt uttryckt det som behövdes för att förändra Sverige till det demokratiska och unika land det är i dag. De erbjöd ett lärande utanför den traditionella skolvärlden som då enbart var för ett fåtal. Fritt, frivilligt och för alla har varit folkbildningens paroll sedan dess. Sveriges arbetare formade själva sin framtid med hjälp av ABF. Och så har det fortsatt. Fram tills nu då.

Beskedet var som sagt föga överraskande. Däremot är reaktionerna, eller snarare bristen på dem, något att höja på ögonbrynen åt. Här slår regeringen ursinnigt mot arbetarrörelsen. De sätter en av de största kilarna in i själen på vår rörelse och ska man vara krass attackerar en av de saker som gjort svensk fackföreningsrörelse till en av världens starkaste.

Men reaktionerna lyser med sin frånvaro. Åtminstone från det håll som jag hade hoppats på skulle ropa högst. Socialdemokraterna med Magdalena Andersson i spetsen har med en rad företrädare förtjänstfullt klivit upp på podiet och tagit fajten och belyst de effekter detta kommer ha på vårt samhälle. Men var är företrädarna för arbetarrörelsens andra ben, fackföreningarna? 

Rimligt hade varit att fackföreningsledarna skulle avlöst varandra i media för att berätta om vilket hot mot vanligt folk detta är.

Rimligt hade varit att fackföreningsledarna skulle avlöst varandra i media för att berätta om vilket hot mot vanligt folk detta är. Att det ytterligare kommer späda på utanförskap, öka klasskillnaderna, slå undan fötterna på jämställdhetsarbetet och urholka demokratin. Allt det som fackförbundens ändamålsparagrafer uttrycker de ska kämpa för. Ett demokratiskt samhälle, alla människors lika värde, rättvisa, jämställdhet, solidaritet och frihet. Lägg på ett rikt kulturliv och du har det som är bildningsförbundens jobbar med.

Men det är oroväckande tyst. Varför?

Är det så att det på förbundens huvudkontor i Stockholm jobbar så många i ledande ställning som inte kommer från yrkena de företräder att man glömt vad folkbildningen gjort och gör för arbetarna?  Håller de i smyg med regeringen om att det räcker med ”flum” och det enda som egentligen borde räknas som utbildning är den som ger högskolepoäng? Det som gjort att arbetare under decennier kunnat ta plats i samhällets finrum duger kanske inte längre?

Är fallet så har svensk fackföreningsrörelse tappat sin själ och förvandlats till det ”försäkringsbolag” de hävdar de inte vill vara.

Är det så att det på förbundens huvudkontor i Stockholm jobbar så många i ledande ställning som inte kommer från yrkena de företräder att man glömt vad folkbildningen gjort och gör för arbetarna?  

Då har de missat kraften i vad som händer med människor om de får komma i grupp och tillsammans diskutera. När de gemensamt får lösa problem. Hur de växer, tar kontroll över sitt liv, ställer krav på sin arbetsplats och tar plats i samhället.

Precis det där facken kämpar för att de ska göra. Har man dessutom fått se en arbetare som för första gången kommer i kontakt med dikter, teater och böcker som rör dennes egen verklighet så borde planen på motoffensiv på regeringens nedskärningar snart ligga på styrelsens bord.

Vill man ha rörelse och engagemang i sitt förbund är folkbildning lösningen. Men för det behövs bildningsförbund och snart är det för sent. Det är dags att vakna nu, svensk fackföreningsrörelse!

Anna Skarsjö är verksamhetsansvarig på ABF Västra Götaland