Almedalstalen visade S segerkoncept – och högerns problem
Almedalstalen visade de politiska skiljelinjerna, skriver Daniel Färm.
Almedalsveckan ramade på ett vackert sätt in Socialdemokraternas koncept för valseger nästa år – och högerpartiernas problem. Magdalena Andersson stakade med gott självförtroende ut Socialdemokraternas nya riktning för Sverige. Fokus låg på ett antal centrala ekonomisk-politiska frågor, snarare än migation, brottsbekämpning och försvar. Det är i hur en stark tillväxt kan gå hand i hand med en ökad rättvisa som de stora skiljelinjerna i svensk politik finns:
1. Grunden för välståndet kommer genom ökad tillväxt. En aktiv näringspolitik ska få fler företag att växa. Och ett nära samarbete mellan staten, näringslivet och forskningen ska leda till fler investeringar i såväl infrastruktur som bostadsbyggande. Detta står i bjärt kontrast till högerregeringens stopp för statliga investeringsstöd för ökat bostadsbyggande.
2. En politik för full sysselsättning och ett hållbart arbetsliv är grunden för de breda löntagargruppernas frihet och självständighet. Socialdemokraterna går till val på att slopa karensavdraget och ge bättre villkor till de inom inte minst LO-yrken som närmar sig pension. Detta står i bjärt kontrast till högerregeringens nedskärningar på arbetsmarknadsutbildningar som leder till jobb.
3. Ökade satsningar på skola, sjukvård och äldreomsorg kan på allvar minska klyftorna i det svenska samhället. Socialdemokraterna går till val på att stärka välfärdens finansiering. Ökade kostnader ska inte leda till ständiga nedskärningar. Det står i bjärt kontrast till de uppsägningar inom vård och skola som har präglat högerregeringens år vid makten.
denna tillväxtagenda för ökad rättvisa är en förutsättning för regeringsskifte nästa år
Ett starkt fokus på denna tillväxtagenda för ökad rättvisa är en förutsättning för regeringsskifte nästa år. Men det räcker inte. Mycket beror också på väljarnas dom över högerpartierna.
Liberalerna är numera ett högerparti för moderata stödröstare som aldrig skulle stoppa en regering som Sverigedemokraterna ingår i. Nya partiledaren Simona Mohamssons stängde i sitt Almedalstal tydligt dörren till samarbete med de rödgröna.
Sverigedemokraterna försöker med lögnaktig skrämselpropaganda om ”tvångsblandning” få medelklassväljare att vända Socialdemokraterna ryggen. I praktiken innebär kritiken dock en acceptans för segregationens parallellsamhällen.
Under Almedalsveckan bekräftade Sverigedemokraternas ”vitbok” att partiet de facto kommer från en tydligt rasistisk tanketradition, med nazistiska inslag. Ändå bad inte Jimmie Åkesson alla de som under årtionden har lyft just detta om ursäkt. Inte heller fick andra än judar som har drabbats av deras rasism någon ursäkt. Det är detta parti som Liberalerna hellre samarbetar med än tydligt antirasistiska partier. Liberalerna förstärker positionen som Sveriges mest patetiska parti.
”is i magen” är bara ett uttryck för deras ovilja att använda politiska medel
Moderaterna lär straffas för sin passiva armarna-i-kors-politik inför klyftorna, arbetslösheten, matpriserna och uppsägningarna inom välfärden. Kristerssons och Svantessons ”is i magen” är bara ett uttryck för deras ovilja att använda politiska medel för att hantera dagens samhällsproblem. Svantessons mediokra Almedalstal ändrade inte den bilden.
Kristdemokraterna då? Många har tröttnat på KD-ledaren Ebba Buschs högljudda polemik. Även det partiet saknar idag existensberättigande. Busch ansträngde ihjäl sig för att starta en ny, SD-inspirerad, kulturkrigsfront. Nu mot feminismen. Må ingen socialdemokrat falla i den fällan. Låt KD gå under – i tystnad.
Sammantaget har Socialdemokraterna ett relativt gott utgångsläge. Men mycket kan fortfarande hända. Nu behöver partiet mobilisera partiaktiva – och väljare.
Daniel Färm är politisk redaktör
