Ålderism skapar problem och förhindrar lösningar

Arbetslösheten diskuteras numera som ett problem. På sikt är dock bristen på arbetskraft det stora problemet. Varifrån ska arbetskraften till omsorgen och till återställande av välfärden och infrastrukturen  komma? Uppgivenheten inför den frågan, liksom problembeskrivningen, orsakas till avgörande del av ålderismen.  

Ålderism medför att beteckningen äldre signalerar något negativt – inte något positivt och erfarenhet. Ålderismen verkar i praktiken på alla nivåer och överallt. Uttrycksformerna är många – ett är att äldre människor klumpas ihop till en grupp med hänvisning till att de uppnått   pensionsålder. Den aktuella praktiken vad gäller pensioneringar, och orsaker till pensionering såsom hälsa, kompetens och preferenser,  negligeras. Om uppdelningar görs av gruppen äldre i delgrupper är de som regel inriktade på problem och därav följande behov av arbetskraft och pengar för exempelvis särskilda boenden och intensiv omsorg. Men sambandet mellan ålder och omsorgsbehov är inte självklart.

Ålderismen medför att äldres insatser vare sig uppmärksammas eller ses som bidrag till lösningar för  framtidens utmaningar.

Ålderismen medför att äldres insatser vare sig uppmärksammas eller ses som bidrag till lösningar för  framtidens utmaningar. Äldre verkar dagligen i många sammanhang. Enligt aktuell statistik fortsätter många individer att lönearbeta efter uppnådd pensionsålder. Antalet och andelen tycks stigande. De äldre fyller både kvantitativa behov, kompetens och erfarenhet till en låg kostnad för rekrytering och inkörning. Erfarenheter från positiva arbetsgivare leder till hypotesen att det inte är efterfrågan på äldre som sviker utan utbudet. Det vill säga att det är äldre själva som inte vill fortsätta. Är det så? Nja, att arbete vidare som äldre är inte självklart. Det påverkas av en rad faktorer, både ekonomiska och andra. Till de ekonomiska hör pensions- och skatteregler som kan konstrueras olika. Organisationer har också egna strategier såsom flexibla arbetsvillkor. Varför blir det då inte flera äldre på marknaden om ”alla vinner”? 

Den enskilda individens benägenhet att fortsätta arbeta har ett starkt samband med signaler från omgivningen. Om arbetskamrater och chefer använder  ord och handlingar präglade av ålderism stöter det bort. Personalansvariga måste bedriva ett åldersmedvetet ledarskap riktat både mot seniorer som vill fortsätta och mot andra medarbetare. Att vilja och kunna arbeta är ett resultat av relationer och processer på arbetsplatsen. Att lämna sin arbetsplats behöver inte innebära att man slutar arbeta. Studier av äldre nyföretagare visar att företagandet ofta var ett sätt att få fortsätta arbeta som  tidigare, men i egen regi. Det finns dock individer som använder sin ålder som avstamp för en ny verksamhetsinriktning. Ibland är det påtvingat. Coronapandemin medförde för många byte av arbetsuppgifter och arbetssätt som inte sällan upplevdes som positiva.   

Värdefulla bidrag till det gemensammas är dock inte begränsade till arbetslivet. Många av den tredje sektorns organisationer drivs med betydande inslag av äldre personer. Äldre är också stommen i många kulturella sammanhang. Det sistnämnda omtalas ofta som ett problem – en bedömning präglad av ålderism eftersom kultur är viktigt i ett välfärdssamhälle. Ålderism återfinns också inom politiken. Förväntningarna på äldre att lämna sin plats är ibland uttalad.  Underrepresentation av äldre ses inte som något problem – ett klart utslag av ålderism.    

Vad kan och ska göras och av vem?    

Samhället och dess organisationer kan börja med att tydligt motivera åldersgränser i statistik samt ändra perspektiv och ordval i beskrivningar och analys. De som betecknas som äldre bör inte ses och behandlas som en grupp. Då inses att äldre inte bara medför problem, en behövande och krävande samling, utan också  en lösning med  adekvat kompetens, gedigna erfarenheter och positiva drivkrafter.  

Organisationer bör också ändra såväl praktik som retorik och detsamma gäller oss medborgare. Vi bör befria oss från ålderismen. Vi bör också vara beredda att göra olika insatser för det allmännas bästa. Det finns stora behov, av olika slag. Äldre kan bli en lösning för att återupprätta infrastruktur och välfärdssamhälle. Delar av detta kan göras genom att individer genomför arbets- eller karriärbyten som medför tillfälle till lärande och nya perspektiv. Hur det ska organiseras blir en fråga för kommande debatt och politik där äldre medborgare bör ha en stor roll. 

Sammanfattningsvis så har samhället ett stort framtida behov av arbetsinsatser och kompetens. Delar av dessa behov skulle kunna fyllas av äldre. Äldre underutnyttjas och negligeras på grund av förhärskande ålderism. Ålderismen bör bekämpas på alla nivåer både för samhällets, för organisationers och för individers skull. 

Elisabeth Sundin
Linköping