Lars Stjernkvist: Rikspolitiken borde lära av kommunerna
Det har sagts många gånger den senaste tiden att det är stor skillnad mellan rikspolitiken och den lokala. I kommunerna spelar personliga relationer mycket större roll och sakfrågorna är mer praktiska än ideologiska.
Det är därför som det har varit lättare att komma överens i kommunerna och det är därför som det inte finns en massa låsningar och röda linjer. Jag har varit verksam både nationellt och lokalt och jag håller delvis med om den här beskrvningen. Men bara delvis.
Även rikspolitiken handlar om personliga relationer. Ja, all politik handlar mycket om det. Den som vill få något gjort måste ha sitt eget partis förtroende, men hen måste också vinna förtroende i andra partier. Och även lokalpolitiken kan vara ideologiskt laddad. Frågor om skatter och avgifter och privatiseringar blir inte mindre laddade när det handlar om din grannes plånbok eller dina egna barns skola.
Jag tror det finns något annat och viktigare som förklarar skillnaden mellan riks- och lokalpolitik, nämligen regelverket, konstitutionen. På riksplanet har regeringspartierna respektive oppositionen helt olika förutsättningar. Det är regeringspartierna. och bara de, som har tillgång till regeringskansliets alla resurser och klokskap. Det är regeringen som förbereder alla förslag och som har ansvaret för verkställigheten. Kort sagt, regeringssidan har inte bara fler röster, den har även ett stort försprång när det gäller information och resurser.
Lokalt är det kommunstyrelsen som utgör regering, och som tar fram alla underlag och förbereder alla beslut. Den viktiga skillnaden är att i kommunstyrelsen är alla större partier representerade. Även oppositionen kan alltså påverka beredningen och använda sig av förvaltningens kompetens. Oavsett om du tillhör den ena eller andra sidan har du i princip samma förutsättningar.
Jag föredrar den kommunala varianten. Jag gillar den till och med så mycket att jag tycker att rikspolitiken ska röra sig i riktning mot den ordning som gäller i kommunerna.
Jag begriper att det inte är läge för en stor grundlagsreform.
Jag begriper att det inte är läge för en stor grundlagsreform. Över huvud taget ska vi vara försiktiga med att ändra regelverket för politiken. Men även inom ramen för dagens regelverk är det möjligt att göra rikspolitiken mer lik den kommunala.
Magdalena Andersson och Socialdemokraterna upprepade flera gånger under valrörelsen att det behövs ett bättre samarbetsklimat i svensk politik. Jag håller med. Den polarisering som har präglat svensk politik de senaste decennierna är en helt avgörande förklaring till Sverigedemokraternas stora inflytande. Ett inflytande som bland annat blockerade möjligheterna att få till en långsiktig uppgörelse om den svenska energiförsörjningen.
När detta skrivs vet vi inte hur regeringsbildningen slutar. Det jag vet är att Sverige behöver en regering med ett tydligt mandat att söka breda lösningar i för vårt land helt avgörande frågor. Som har ett mandat att bjuda in oppositionen till ett reellt inflytande.
Jag vet, det har tagit tid att bilda en regering och det kommer att ta ännu längre tid att bryta upp polariseringen. En bra början kan emellertid vara att snegla på det som just nu sker i Linköping och i Örebro och i Malmö och i landets alla andra kommuner.
Lars Stjernkvist är tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna



