Tidöpartiernas agerande straffar sig – men rödgröna kan inte ta ut segern (än)
Källa: SCB
En stabil majoritet av väljarna uppskattar inte Tidöpartierna och deras politik. De vill inte se Sverigedemokraterna i regeringen. De tror inte över huvud taget på Liberalerna. Och de tycker inte att Moderaterna och Kristdemokraterna har visat på ledarskap genom att låta sig styras av Sverigedemokraterna. Paniken lär börja sprida sig på allvar bland högerpartierna efter SCB:s stora mätning. Ändå finns det anledning för oppositionen att känna viss oro efter dagens opinionsundersökning.
Att regeringspartier och deras stödpartier ligger under i opinionsundersökningarna tidigt under mandatperioden är inte ovanligt. Nybörjarmisstag, behov av att fatta impopulära beslut och att väljare kan uttrycka missnöje när det är långt kvar till valet brukar inte sällan återspeglas i opinionen. Så också för Tidöpartierna denna mandatperiod.
väljarna gillar verkligen inte hur Tidöpartierna har agerat
Men att de har legat under markant under hela mandatperioden, och att det nu bekräftas av den största och tyngsta mätningen av alla, säger något signifikant. En stabil majoritet av väljarna gillar verkligen inte hur Tidöpartierna har agerat för att bilda regering, den politik de har fört – eller att Sverigedemokraterna släpps in i regeringen.
På motsvarande sätt finns det en stabil tilltro till framför allt Socialdemokraternas förnyelse – och förmåga att leda landet i en ny riktning.
risk att oppositionspartierna ”lutar sig tillbaka”
Ändå finns det anledning för oppositionen att känna viss oro. Av flera skäl:
- Om väljarna känner att valet redan är klart, så kan många rödgröna sympatisörer välja att stanna hemma på valdagen.
- Det finns en risk att oppositionspartierna ”lutar sig tillbaka” och inte jobbar lika hårt för en valseger som högerpartierna. Detta gäller sannolikt inte partiledningarna – men bland vanliga valarbetare kan en känsla av att ”det är lugnt” sprida sig. Det ökar risken att aktiva och hungriga valarbetare till höger ”springer om”.
- Oppositionspartierna får inte bli för kaxiga. Högmod kan gå före fall. Det är viktigt att fortsätta agera sakligt, samlande och samtidigt tydligt kritiskt till Tidöpartierna.
- Paniken i högerlägret kan göra Tidöpartierna desperata. Det kan innebära både smutsigare valkampanjer och drastiska, oväntade drag från regeringen som Socialdemokraterna kan behöva förhålla sig till.
- Opinionsläget kan mycket väl bli jämnare i ju närmare valet vi kommer. Högern har fortfarande en stark dominans på ledarsidor, kommentarsfält och bland opinionsbildande organisationer. Det är osannolikt att det inte skulle ha någon effekt på väljaropinionen.
- Något oväntat kan hända under sommaren – en ”augustiöverraskning” – som får tillräckligt många lättombytliga väljare att ändå stötta Tidöpartierna.
Trots detta varningens finger så innebär SCB-mätningen ändå i första hand ett bekräftelse på att väljarna hittills underkänner Tidöpartierna, och vill ha tillbaka Magdalena Andersson som statsminister.
tydligare än tidigare att även Sverigedemokraterna behöver kunna ställas till svars
Sverigedemokraternas fortsatt starka stöd är en bekräftelse på att det är de – inte Moderaterna – som är Socialdemokraternas huvudmotståndare. Ändå är det högerradikala partiets starka ökning inte enbart goda nyheter för Tidösamarbetet. Det blir ännu tydligare än tidigare att även Sverigedemokraterna behöver kunna ställas till svars. De kommer inte längre undan med att skylla alla samhällsproblem på övriga partier. Sverigedemokraternas starka stöd skapar även spänningar inom Tidösamarbetet.
Moderaternas roll som andrafiol bekräftas nu. Det gillar de inte. Men framför allt gillar inte tillräckligt många väljare att Moderaterna har behövt dansa efter Jimmie Åkessons pipa. Ulf Kristersson är inte en tillräckligt stark statsminister och ledare. Det ser många väljare. Att han Sverigedemokraternas nåder får vara statsministerkandidat uppfattar många väljare ändå som ett svaghetstecken. Efter fyra år med Tidösamarbetet inser allt fler att det de facto är Sverigedemokraterna som styr politiken – medan Moderaterna prioriterar de fina titlarna.
Framför allt har många väljare sannolikt vänt sig mot den radikalisering och efterhärmning av Sverigedemokraterna som numera präglar Modraterna. Att ministrar som Carl Oskar Bohlin (M) ständigt och aggressivt hoppar på medier, oppositionen och enskilda debattörer har knappast gjort att respekten för partiet har ökat.
Kristdemokraterna är trots en skicklig partiledare inget tillräckligt starkt alternativ för många väljare. Även Kristdemokraterna har under flera år radikaliserats, och har fortsatt sprida desinformation och osakliga påhopp. Samtidigt har Ebba Busch visat på viss självständighet genom att ryta till mot både Åkesson och Kristersson i synen på en bred energiöverenskommelse. Den cyniskt lagda kan dock avfärda det som försök att fiska socialdemokratiska stödröster.
Liberalernas tapp är ändå det som sticker ut mest. Partiet har under hela mandatperioden legat stabilt under riksdagsspärren. Nu tappar de ytterligare, ned till 2,5 procent. Trots en skur av utspel och en partiledare som försöker att hålla skenet uppe borde uppgivenheten sprida sig rejält inom Liberalerna.
För väljarna blir det allt tydligare att ”Liberalerna” – inte minst efter det kuppartade omfamnandet av Sverigedemokraterna – inte är ett eget, självständigt parti. Det är numera en kuliss som helt tvingas anpassa sig till de högerradikala som styr. Väljarna har genomskådat det en gång så väl ansedda partiets pinsamma manövrerande. En röst på Liberalerna är därför inte en röst på Sverigedemokraterna. Det är en bortkastad röst.
Socialdemokraterna behåller sin självklara ledarställning inte bara inom oppositionen, utan i svensk politik överlag. De andra partierna tvingas förhålla sig till Socialdemokraterna. Partiet har både en erfaren statsministerkandidat som de flesta har stor respekt för – och en rejält förnyad politik på en rad områden. Samtidigt som väljarna har fått lugnande besked på flera områden. Exempelvis att en ny S-ledd regering kommer att fortsätta vara stenhård mot de kriminella gängen – men kombinera det med mer kraftfulla förebyggande insatser.
Framför allt blir det mer fokus på att hushållen ska få mer över i plånboken, att välfärden ska rustas upp istället för att skäras ned på – och att politiken ska styras in mer på sammanhållning än på ökade klyftor och polarisering.
räkna in Centerpartiet i ekvationen
Centerpartiet ser enligt SCB inte ut att ”behövas” i en rödgrön regering. Det är dock inte alls säkert att det blir så efter valdagen. Socialdemokraterna och övriga rödgröna partier bör räkna in Centerpartiet i ekvationen. Även om partiet i vissa frågor har en allt för borgerlig syn så finns det en pragmatism och öppenhet för kompromisser i partiet. Erfarenheterna från Januariavtalet – där vissa punkter enbart togs med för att det skulle ”svida” så mycket som möjligt för Socialdemokraterna – talar för ett mindre dogmatiskt förhållningssätt denna gång. Framför allt förskräcker dock åren med Tidöpartierna. Här finns en stark samsyn om att politiken både i sak och förhållningssätt behöver ändras rejält.
Att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar något, och ligger stabilt över spärren är inget som Socialdemokraterna behöver oroas nämnvärt över. Alla rödgröna partier behövs, och behöver lyssnas på. (Lagom mycket, i vissa fall – men ändå.)
Det viktiga är dock att Tidöpartiernas stabila underläge i väljaropinionen nu bekräftas. Det är ett faktum som inte går att vifta bort. Det handlar inte om något spel. Det handlar om att väljarna tydligt ser skillnaden mellan ett alternativ som har drivit både landet och det politiska klimatet i fel riktning – och ett alternativ som vill ena, ta ansvar, och samtidigt förbättra för vanliga löntagare.
Daniel Färm är politisk redaktör
