Arvet efter Palme – gemensam säkerhet
Fyrtio år efter det ouppklarade mordet på Sveriges statsminister framstår en internationell rapport, som Olof Palme stod bakom, som mer aktuell än någonsin. Det skriver professor Einar Braathen.
Olof Palme var statsminister 1969–76 och 1982–86 och blev det internationella socialdemokratins mest kända ansikte vid sidan av tysken Willy Brandt. Från 1980 ledde han ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor” med 16 medlemmar från väst, öst och syd. De flesta var tidigare stats- eller utrikesministrar. Palmekommissionen, som den kom att kallas, lade fram sin rapport 1982 med titeln ”Gemensam säkerhet – ett program för nedrustning”.
Rapporten och begreppet gemensam säkerhet (common security) kan ses som Palmes viktigaste bidrag till internationell politik.
Utgångspunkten var den överhängande risken för globalt kärnvapenkrig. Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979, och USA svarade med omfattande upprustning samt olika former av bojkott och sanktioner. Ronald Reagan valdes till president och beskrev Sovjetunionen som ”ondskans imperium”. USA och Sovjetunionen började placera ut medeldistansmissiler med kärnstridsspetsar hos sina allierade i Centraleuropa. Med klarhet, beslutsamhet och vision analyserade Palmekommissionen orsakerna till situationen och skisserade ett program för att ta sig ur återvändsgränden.
Kommissionen kritiserade särskilt den rådande säkerhetspolitiska doktrinen – ”läran om avskräckning genom upprustning och militär överlägsenhet”.
Detta skapade en kapprustningsspiral som inte kan stoppas ”om inte alla länder till slut inser det omöjliga i att satsa på överlägsenhet”. Det som den ena parten uppfattar som defensiva åtgärder ser den andra som offensiva hot och svarar därför med motåtgärder – som i sin tur uppfattas som lika hotfulla. Djup misstro mot motparten och en överbetoning av hot präglar fiendebilden. Om två eller flera stater samtidigt följer avskräckningslinjen ökar osäkerheten ytterligare och kapprustningen trappas upp.
Resultatet blir ett ”fångarnas dilemma”: ett spel där aktörer förbereder sig på det värsta och därför väljer att driva sina egna intressen på andras bekostnad – vilket ger ett sämre resultat för alla.
Kommissionen framhöll också de teknologiska orsakerna till att risken för kärnvapenkrig hade ökat. Kort- och medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar hade blivit så snabba och lågflygande att motparten inte hinner reagera. Om parterna inser att avskräckning inte längre ger önskad effekt och att upprustningen nått sin gräns ökar frestelsen på båda sidor att inleda ett angreppskrig, om man tror sig ha förmåga till ett förödande förstahandsanfall.
Kommissionens alternativ var säkerhet i gemenskap: internationell säkerhet måste bygga på samarbete för gemensam överlevnad, inte på hotet om ömsesidig förintelse. Även ideologiska motståndare och politiska rivaler har ett gemensamt intresse av att överleva. En doktrin om gemensam säkerhet måste ersätta den rådande avskräckningsdoktrinen. Det krävs ett partnerskap mot själva kriget.
Arbetet för rustningskontroll och nedrustning är ett arbete för gemensamma fördelar. Gemensam säkerhet handlar inte bara om frihet från militär rädsla. Det yttersta målet är ett bättre liv i gemensam utveckling och välstånd. Politisk och ideologisk enighet kan inte vara ett förhandskrav för förhandlingar om vapenkontroll.
Kommissionen lade fram 44 konkreta förslag. Den byggde vidare på Helsingforskonferensen 1975 om säkerhet och samarbete i Europa. Kommissionen föreslog ett nytt system för gemensam säkerhet och nedrustning där man skulle inleda en process med stegvisa förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa. Förslagen omfattade bland annat förhandsinformation om truppförflyttningar och militärövningar, viss tillbakadragning av offensiva missiler, inrättande av fredszoner och kärnvapenfria zoner samt nya konferenser om säkerhet och samarbete.
Rapporten blev en vägvisare för det som skedde några år senare. Redan året efter Palmes död slöt Michail Gorbatjov och Ronald Reagan INF-avtalet (1987), som avskaffade alla kort- och medeldistansmissiler som kunde bära kärnstridsspetsar. Berlinmurens fall 1989 följdes av en konferens och ett toppmöte sommaren 1990 med statschefer från 36 deltagande stater, däribland USA och Kanada. De undertecknade Parisstadgan för ett nytt Europa, som bland annat slog fast att säkerheten är ”odelbar och att varje deltagares säkerhet är oupplösligt förbunden med de andras”.
År 1994 bildades Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och länderna förband sig att lösa alla gräns- och minoritetskonflikter fredligt. Europa upplevde därefter en unik och relativt lång period av avspänning och nedrustning fram till 2014.
Dagens situation gör Palmekommissionens rapport åter högaktuell. Endast en överenskommelse som gör både Ukraina och Ryssland trygga kan säkerställa en varaktig fred. Avskräckning genom upprustning och en ny kärnvapenkapplöpning leder bara till oönskade effekter. Jordens resurser måste i stället användas till klimatarbete, fattigdomsbekämpning och andra insatser för vår gemensamma överlevnad. Återigen behöver vi säkerhet i gemenskap.
Einar Braathen
forskningsprofessor Oslo Metropolitan University
(Artikeln har tidigare publicerats i Klassekampen.)
