Kritiken mot utvisningarna – ljuset i ett mörkt politiskt spel
De senaste veckorna har varit tunga. Samtidigt har de, mitt i allt det svåra, också visat att det fortfarande finns ljusglimtar. Livet är ibland motsägelsefullt på det sättet.
Vi har tagit del av berättelser som skär rakt in i hjärtat: spädbarn som får beslut om utvisning medan deras föräldrar får stanna. Hemtjänstpersonal som tvingas lämna både kollegor och brukare för en oviss framtid. Elever som förtvivlat försöker förstå varför deras klasskamrat ska ryckas upp från sin vardag och skickas till några av världens farligaste platser. SSU-ordföranden och boxningsmästaren som hotas av samma öde.
Dessa människor hamnar mitt i ett politiskt spel där jakten på kortsiktiga poänger tycks väga tyngre än grundläggande humanitet. Det är en utveckling vi inte kan och inte får acceptera.
Samtidigt talas det högtidligt om ”gemenskap”, medan det offentliga samtalet alltför ofta riktas nedåt, mot våra nya svenskar. Humanism ersätts av anpassning till en alltmer auktoritär och nationalistisk agenda.
Priset betalas av dem som nämnts ovan. De fastnar i ett nät av lagar som ofta saknar både logik och förutsägbarhet. Men de är inte siffror i ett system. De är människor av kött och blod. De heter Illya, Gabriella och Batis. Emanuel och Maryam. Och många, många fler.
Enligt Novus anser tre fjärdedelar av svenska folket att situationen är orimlig, en närmast unik majoritet. De som tidigare tävlat om att vara mest restriktiva är nu märkbart tystare. Till och med Åkesson känner att det gått för långt.
Det är dags att vi vågar se oss själva i spegeln och ställa den svåra men nödvändiga frågan: Är detta verkligen rimligt?
Här finns också en strimma av hopp. Enligt Novus anser tre fjärdedelar av svenska folket att situationen är orimlig, en närmast unik majoritet. De som tidigare tävlat om att vara mest restriktiva är nu märkbart tystare. Till och med Åkesson känner att det gått för långt. Och då har det sannerligen gått långt.
Hur socialdemokratin initialt hamnade så fel i denna fråga är kanske lätt att förklara, men desto svårare att förstå. Kanske har rädslan för att förlora valet blivit starkare än viljan att följa den egna kompassen. Som om det skulle vara en motsättning.
Författaren Andreas Magnusson uttryckte det klokt när han besökte Borås Arbetarekommun: ”Vi behöver en politik som förenar hjärta med hjärna. Inte en politik som förenar hjärtlöshet med huvudlöshet.”
Vårt eget parti, som ska stå upp för humanism och jämlikhet, har behövt påminnas av sina egna medlemmar om kursen. Det visar att när tålamodet hos gräsrötterna tar slut, då måste partiledningen lyssna.
Nu har man styrt upp på ett anständigt sätt. Bra så.
Och kanske är det just där ljuset i mörkret finns.
Riksdagsledamöter från Sjuhärad Petter Löberg och Jessica Rodén samt distriktsstyrelsen i partidistriktet (S)
