Tänk vad vi kan göra när vi blir fler i arbetskraften

SKR gjorde en rad utspel på temat ”färre i arbetskraften – välfärdens stora utmaning”. Kompetensbristen skulle tvinga oss att effektivisera, digitalisera, skära i välfärden, och liberalisera reglerna för arbetskraftsinvandring.

I våras kom en uppdaterad prognos. Och den är det ganska tyst om. Inga nya siffror egentligen, men SCB skrev i klartext hur det egentligen ser ut med den framtida arbetskraften om vi tar hänsyn till regeländringar om både minskad migration och höjd pensionsålder. Det är inte alls som vi hört. Tvärtom.

SCB visar hur andelen av befolkningen som är mellan 25 år och pensionsåldern kommer att öka från 51,9 procent till 52,8 procent till 2030. I absoluta tal en ökning med 145 000 personer. Utvecklingen fortsätter ända fram 2050. På LO räknar vi gärna från 19 år till pensionsålder istället, men det blir samma resultat. Påståendet om att färre ska försörja fler stämmer inte de kommande åren.

Det är inte bara SCB och LO som dragit den slutsatsen. Konjunkturinstitutet skrev i sin granskning av statsfinansernas hållbarhet i våras att ”de ej sysselsatta i förhållande till de sysselsatta, den så kallade ekonomiska försörjningskvoten, minskar fram till 2040”.

Fler kommer försörja färre.

Påståendet om att färre ska försörja fler stämmer inte de kommande åren.

Ändå har bilden av att färre ska försörja fler satt sig hårt. Hur kan det komma sig? Jag tror att det ligger både enkla tankevurpor och starka intressen bakom. Vi tar tankevurporna först:

• Slarvig matematik. 80-plussarna ökar, men från låga nivåer. Till 2030 ökar de med 25 procent, men den totala ökningen av välfärdsåtagandet i kommuner och regioner ökar, när vi på LO räknat på saken, trots det bara med knappt 4 procent. Samma slutsats drar egentligen SKR i sina mer finstilta kalkyler.
  
• De föds jättefå barn. Det är förstås lätt att tanken snabbt vandrar från att ”det föds för få barn” till ”få som kan jobba”. Men det kommer vi inte börja märka av förrän om 20-25 år, inte kommande mandatperioder.
  
• Vi är fast i pension vid 65. Både tankemönster och statistik fortfarande utgår från att vi jobbar till 65, även framåt i tiden.
  
  Det är dock tveksamt om tankevurporna skulle ha lyckats etablera kompetensbristen som en sanning om de inte haft hjälp av starka intressen. Här finns framför allt tre grupperingar, som ofta överlappar varandra:
  
• Att det inte kommer finnas personal är förstås något som passar som hand i handsken för alla som av ideologiska skäl vill skära ned på välfärden. 
  
• Kommande brist på personalär ofta ett av de främsta försäljningsargumenten för tech-folket som vill sälja olika digitaliserings- och AI-lösningar.
  
• För arbetsgivare som får slut på argument mot arbetstidsförkortning och bättre arbetsvillkor sitter demografiutmaningen perfekt.

Det finns såklart en rad slutsatser att dra av detta, men låt oss börja med tre viktiga:

Det första är att om vi fortsätter med politik för en framtid där få jobbar, så kommer det också att bli så. Färre kommer att försörja fler, och många av de försörjda kommer att vara i arbetsför ålder. Det blir farligt. Varje gång riktåldern i pensionssystemet höjs tillkommer i praktiken en stor årskull i arbetskraften. Utan politik för det kommer det att bli allt svårare för yngre att få ett jobb.

Den andra är att vi behöver börja räkna på vad en ökande andel av befolkningen i arbetsför ålder kan innebära för skatteintäkterna och därmed för hur vi kan förbättra samhället. Vilka reformer får vi råd med när andelen som kan arbeta och betala skatt ökar med ett par procentenheter? Vad kan vi erbjuda väljarna?

Det tredje är att det inte räcker med att konstatera att vi blir fler. Höjd pensionsålder kräver också ett samhälle där vi kan ha goda och friska arbetsliv fram till pensionen. Arbetstidsförkortning är en given lösning.

Arbetstidsförkortning är en given lösning.

Men sen då? Det är väl ändå sant att det föds alldeles för få barn nu? Absolut! Och det kommer som sagt börja märkas om tjugo år. Hittills har ingen med säkerhet hittat lösningen på det problemet. Jag har dock aldrig träffat någon som tror att ett samhälle där det är längre till en sämre förskola är svaret. Jag har inte heller träffat någon som tror att ökade krav på anhöriga att ta hand om äldre släktingar kommer hjälpa till. Ändå är det sådana lösningar vi ser som konsekvenser av mantrat färre ska försörja fler. Det är dags att vi fasar ut det och börjar planera för tjugo år med god tillgång till arbetskraft.

Johan Enfeldt, utredare på LO