Tidöregeringens vallöfte: Nedskärning på allmän kulturverksamhet

Om det känns ofattbart längesen så beror det på att det var det. En hel generation sen – innan attackerna på World Trade Center i New York, innan iPhone och innan sociala medier. Vi som nu är medelålders var unga då och de som nu är unga var ännu inte födda.

Det var också då, år 2000, en så svag kulturbudget som den som presenterade i måndags senast såg dagens ljus. Det innebär att den strukturella underfinansieringen av kulturen inte bara ligger fast utan förvärras. Ständiga nedskärningarna inom sektorn och den fullkomliga slakten av studie- och bildningsförbunden håller på allvar på att omforma tillgången till kultur i hela landet. Både när det gäller möjligheten att ta del av kultur och att själv delta i skapandet av den.

Ständiga nedskärningarna inom sektorn och den fullkomliga slakten av studie- och bildningsförbunden håller på allvar på att omforma tillgången till kultur i hela landet.

Det är förstås ingen slump. Kulturminister Parisa Liljestrand säger till Magasin K att det är så här en självständig, ideologisk, borgerlig kulturpolitik som ”visar respekt för skattebetalarna” ser ut. Hon fortsätter att förtydliga med ”att vi väljer att prioritera andra saker än tidigare regeringar har gjort inom kulturen, det är ingen förhandlingsförlust eller på något sätt en krigsförklaring. Det handlar om att vi vill något annat.”

Tydligare än så kan det inte bli. Även om det är en pyramidal felbedömning i ett läge där samhället blir allt mer polariserat och där kultur, bildning, möten och människors kreativa förmåga sannerligen behövs, så är det i alla fall en varudeklaration som heter duga.

Detta är Tidöregeringens valbudget. Likt alla statsbudgetar innehåller den också prognoser om tänkta framtida budgetar, en planering för hur utgifterna på olika områden är tänkt att utvecklas. Där kan vi se att det anslag som heter ”bidrag till allmän kulturverksamhet” som omfattar stöd till frigrupper och kultur i hela landet i år förvisso utökas något, men 2027 ska sänkas med 30 procent – från 502 miljoner till 358 miljoner.

Detta är inget annat än ett vallöfte. Det är inte så lätt att veta vad som döljer sig bakom ett anslagsnummer i en statsbudget men bakom anslag 1.2 i utgiftsområde 17 finns ofta en ideellt driven kulturförening som skapar kultur av och för människor som bor på just den orten.

Det här är strukturer som tar lång tid att bygga upp men som går fort att ödelägga.

Föreningen fyller flera funktioner genom att vara en plats för kultur men också en plats för möten och samtal. Det är sånt som får det lilla samhället att fortsätta snurra, som skapar tilltro och relationer och som den dagen krisen kommer förenklar både samordning och lösning. Vi såg det under pandemin, under flyktingkrisen 2015 och så kommer det vara även vid nästa kris.

Föreningens primära funktion är förstås inte att vara hemvärn men den är det ändå – när omständigheterna är sådana att det behövs. Det här är strukturer som tar lång tid att bygga upp men som går fort att ödelägga. Att människor vill engagera sig i sitt lokalsamhälle och i sina medmänniskors möjlighet att leva ett rikare, mer meningsfullt och roligare liv är någonting att värna. Det är samhällsbyggande verksamhet.

I det läge som Sverige och omvärlden befinner sig är det svårt att motivera varför det ska sparas pengar just där. Om det inte beror på de ideologiska drivkrafterna i en självständig borgerlig kulturpolitik förstås.

Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker