Nina Andersson: Det kostar att skänka pengar

Ingen har väl vid det här laget missat att kulturministern för två veckor sen invigde Göteborgs filmfestival med orden ”ibland kan man få intrycket att det enda politiken ska göra är att räkna upp anslag, och i övrigt inte ställa några frågor.(…) Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar.” 

Vad det var för prioriteringar hon menade var tydligt efter att regeringen i höstas lagt den tunnaste kulturbudgeten på 20 år. 

Att kulturen i högre utsträckning ska söka privat finansiering är Parisa Liljestrands mest använda talepunkt. Men vad betyder det? Utöver neddragningar av offentliga medel har regeringen tillsatt en utredning som ska se över otydliga skatteregler i samband med sponsring och gett Konstnärsnämnden och centrala museimyndigheter i uppdrag att se över hur de jobbar med breddad finansiering.

Dessutom har Myndigheten för kulturanalys fått i uppdrag att analysera hur icke-offentliga aktörer bidrar, och om de i ökad utsträckning kan bidra, till finansiering av kulturverksamhet. Rapporten kom i höstas och visade det som många i branschen skriker sig hesa om – detta pågår redan! Hushållen bidrar med uppskattningsvis elva miljarder årligen i form av till exempel biljetter eller ett glas vin i pausen. Myndigheten uppskattar att det ideella arbetet inom kultursektorn motsvarar ett värde av 8,4 miljarder. Per år.

Jag känner heller inte till någon kulturorganisation som inte arbetar med samarbeten och andra former av gemensam finansiering av verksamheten. Detta är nuläget men regeringen har större ambitioner än så och framhåller gärna renoveringen av Operan som ett lyckat exempel. Där gick privata bidragsgivare – några av Sveriges rikaste familjer – in med 300 miljoner. Mycket pengar, visst, men det är mindre än tio procent av den totala beräknade kostnaden. Resten går staten in med. 

I sammanhanget är det intressant att lyssna på Charlotte Rydh. Hon är generalsekreterare för Giva Sverige – en branschorganisation för organisationer som på olika sätt jobbar med givande. Hon vet vad som krävs för att stärka finansieringen från andra än det offentliga. Det handlar om en specifik kompetens kring ”fundraising”, tekniska system som möjliggör det, tid, uthållighet och strategi. Kort sagt, det kostar ganska mycket pengar att få in mer pengar.

Min erfarenhet är att de som söker sig till kulturorganisationer sällan gör det för att detta är deras kärnkompetens. Det är människor som är konstnärer, kulturälskare, som kommer för gemenskapen eller för att de tror på den övergripande idén och därför engagerar sig. 

Min erfarenhet är att de som söker sig till kulturorganisationer sällan gör det för att detta är deras kärnkompetens. Det är människor som är konstnärer, kulturälskare, som kommer för gemenskapen eller för att de tror på den övergripande idén och därför engagerar sig. För att dessa organisationer ska kunna växla över till en ännu större privat finansiering krävs alltså ett brett kompetenslyft och en ganska stor grundinvestering i infrastruktur och it-system och inte minst – att frigöra tid från den konstnärliga verksamheten för att arbeta med den privata, ofta relations- och tidstunga, finansieringen.

Det kommer nog kosta en miljon eller två för en medelstor kulturinstitution. Och det kan ju vara värt pengarna om man som Parisa Liljestrand ideologiskt verkar tycka att offentlig finansiering är problematisk. Annars tänker jag att den rejäla potten pengar skulle kunna generera till väldigt mycket bra kulturverksamhet och att alla skulle kunna bespara sig besväret. 

Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker