Johan Sjölander: Dags att slå näven i bordet 

De senaste tio–femton åren har andra frågor än rättvisa stått i centrum för den politiska debatten. Samtidigt har det legat och pyrt. En frustration, ett missnöje, en känsla av att något är fel och bara blir värre. Kanske är det SD-regeringen som nu står för bensinen så att elden faktiskt blossar upp. 

När Elisabeth Svantesson mötte pressen med sitt budgetförslag var det en provokation. I en tid av vårdkris, när segregation och gängvåld sliter samhället itu och vanliga familjer fortfarande kämpar med hushållsekonomin efter år av prisökningar gick hon till riksdagen med ett förslag som prioriterar massiva skattesänkningar för de som tjänar allra bäst. 

Det är kanske inget oväntat drag från en moderat finansminister. Men hur mycket du än försöker kommer du ändå inte kunna påminna dig om de moderata valaffischer som lyfter fram det stora samhällsproblemet med att människor som tjänar över 65 000 i månaden har det för knapert – för de fanns inte. Går vi till de andra partierna i högermajoriteten blir tystnaden än tydligare. SD pratade till och med om sig själva som ett ”socialt samvete” och hävdade sig stå för satsningar på välfärden. 

Ändå får vi denna prioritering av de mest välbärgades privatekonomi, som även SD är med på. Samtidigt som vårdkrisen fortsätter, arbetslösheten biter sig fast och tågen står still. Dessutom kryddas budgeten med ett antal direkta nålstick mot vanligt folk: dyrare mediciner, sämre tandvård för unga, försämringar i bostadstillägget för de barnfamiljer som har det tuffast. 

Jag tror vi ska vara klara på att svenska folket inte är särskilt avundsjukt av sig. Vår självbild av ett folk djupt marinerade i jantelagen har säkert sina poänger, men inte i detta avseende. 

Klasskamp i all ära, men huvudfrågan var aldrig att de rika hade för mycket utan alltid att vanligt folk hade rätt att kräva mer. 

Så det handlar om något annat än missunnsamhet. Det här tror jag att tidigare generationers socialdemokrater förstod. Klasskamp i all ära, men huvudfrågan var aldrig att de rika hade för mycket utan alltid att vanligt folk hade rätt att kräva mer. Och det i sin tur bottnade i moraliska föreställningar om rättvisa och respekt. Vanligt folk hade rätt att kräva mer eftersom de förtjänade bättre. Vilket i sin tur grundas i en föreställning om arbetets värde. ”Vi bygger landet i gärning och ord”, som det heter i visan. 

Under pandemin blev det där värdet så påtagligt. Hur hade vi klarat oss utan lastbilschaufförer, kassörskor, vård- och omsorgspersonal, alla de som fortsatte gå till jobbet och höll Sverige flytande? Och det är ju samma sak nu. I våra industrier, på byggen, i skolor, affärer, på sjukhus och äldreboende skapar människor varje dag det välstånd som bygger Sverige. 

Vad tidiga generationers socialdemokrater också förstod var att i ett samhälle är vi beroende av varandra. Arbetets värde är i någon mening kollektivt, något vi skapar tillsammans. Visst har det funnits ett kärvt och uppfodrande drag i denna traditionella socialdemokratiska arbetarmoral. Man ska sköta sig, man ska jobba om man kan, det där värdet kommer inte av sig självt. Men det innebär inte att man får skylla sig själv när ryggen går sönder eller fabriken lägger ner. Eller än mindre om du föds med en funktionsvariation eller helt enkelt har otur. 

Det är denna moraliska nerv som ogenerat utmanas. Vanligt folk sliter och kämpar. På jobbet, för att ta hand om sina familjer och anhöriga. Försöker skapa ett gott liv för sig själva och sina nära. Men också göra något värdefullt för samhället i stort. Och som tack får de bara örfil på örfil. De som kan skor sig och alla andra halkar efter. 

Det ligger en sådan cynism i botten av den samhällsutveckling SD-regeringen inte bara accepterar utan aktivt underblåser. Den stora risken är att vi vänjer oss. Kanske har det redan börjat hända. När du behöver en förmögenhet för att kunna få en lägenhet, en privat sjukvårdsförsäkring för att få vård i tid, när till och med din framtida pension blir avhängig din förmåga att spela på börsen. När en vd sägs förtjäna så oerhört mycket mer än en undersköterska, och dessutom ska belönas extra med massiva skattesänkningar. Vad säger det oss? Och vad händer med den där känslan av att vi bygger det här samhället tillsammans? 

För att bryta med det behövs framtidstro. Valet 2026 måste helt enkelt handla om rättvisan. Om att det något annat är möjligt. Ett alternativ. Och Svantessons budget skulle kunna vara droppen som får den bägaren att rinna över.

Vanligt folk har fått stå tillbaka alltför länge. Nu behövs någon som slår näven i bordet och säger det är er tur, nu. Det vore i så fall på tiden.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden