Anne-Marie Lindgren: Ingenting förbättras av miljarder till ”återvandring”

I augusti presenterades den av regeringen beställda utredningen om effektiva metoder för att stimulera invandrade att vända tillbaka till hemlandet.

Utredaren konstaterade att det inte gick att hitta några sådana metoder.

Folk ville helt enkelt inte återvandra.

Vilket inte är särskilt förvånande när man betänker orsakerna till att folk de senaste decennierna lämnat sina ursprungsländer. Och där just ingenting vänt till det bättre. Det är fortfarande inbördeskrig i Syrien. Talibanerna styr fortfarande Afghanistan. Det råder fortfarande hårt religiöst förtryck i Iran. Diktaturen är kvar i Etiopien, och så vidare.

Och har man tagit det stora beslutet att lämna sitt hemland därför att krig och förtryck gör det alltför svårt, kanske omöjligt, att leva där är skälen att vända tillbaka inte särskilt stora. Ens om man får betalt för det.

En dryg månad efter det att utredningen kom meddelar regeringen att det ekonomiska bidraget till återvandrare ska höjas kraftigt, från dagens 10 000 kronor till 350 000 kronor. Under en tvåårsperiod beräknas kostnaden till 2,5 miljarder.

Ärendet har inte remissbehandlats. Fyra veckors beredning i Regeringskansliet är i praktiken detsamma som ingen beredning alls, beslutet har bara körts rakt igenom den rent administrativa hanteringen. För beslutet var klart sedan länge, alldeles oberoende av utredning.

Det råkar nämligen stå högt på regeringsunderlagets – alltså SDs – program. För att citera deras migrationspolitiska talesperson, ”att stimulera återvandring på frivillig grund är en prioriterad fråga”.

Och när SD ställer prioriterade krav på regeringspolitiken brukar de ju få som de vill…

Det redan existerande bidraget har visserligen utnyttjats i mycket liten utsträckning, men det beror enligt SD på att det är just för litet. Med en kraftig ökning av det ekonomiska stödet skulle säkert många fler vända tillbaka till ursprungslandet.

Tror alltså SD. 

Och den tron hänger förstås ihop med den ofta uttrycka SD-uppfattningen att många, många av dem som kommit till Sverige på flykt egentligen inte är ”riktiga” flyktingar, utan gett sig av från respektive hemland bara för att få det ekonomiskt bättre någon annanstans. Med den föreställningen som grund blir det förstås logiskt att tro att om man ger folk en massa pengar så att de med hjälp av dem få det bättre i ursprungslandet, så kommer de att återvända dit.

I botten på det finns grumliga nationalistiska föreställningar om en mycket specifik, historiskt framvuxen svensk kultur som invandrare – eller i vart fall invandrare från vissa länder – bara inte kan växa in i.

Krig och förtryck har ingenting att göra med viljan att återvända, enligt den logiken.

Den här återvändarpolitiken bygger på ren verklighetsförnekelse  (precis som deras miljöpolitik, för övrigt). Den bygger också på deras speciella syn på invandring som något rent definitionsmässigt skadligt för Sverige. Följaktligen bör inte bara själva nyinvandringen begränsas, de som ändå har tagits emot bör förmås att vända tillbaka dit de kommit ifrån. I botten på det finns grumliga nationalistiska föreställningar om en mycket specifik, historiskt framvuxen svensk kultur som invandrare – eller i vart fall invandrare från vissa länder – bara inte kan växa in i. Och som alltså helst bör hållas borta.

Vi har förvisso fått inse att villkoren för flyktingmottagande inte bara kan bygga på idealism och god vilja, utan också kräver kapacitet för den fortsatta processen med integration i samhälle och arbetsliv. Det faktum att den kapaciteten – exempelvis bostadsbyggandet, eller språkutbildningen – inte stått i proportion till mottagandet, har lett till att en del av dem vi tagit emot inte mött reala möjligheter till sådan integration. Ur det har vuxit ett antal problem som i dag ställer krav på åtgärder över breda fält – skola och förskola, bostadsbyggande och bostadsförbättringar, resurser till socialtjänsten, arbetsmarknadspolitik och, oförnekligt, polis, rättsväsende och kriminalvård.

Ingenting, absolut ingenting, av de behoven och de problemen vare sig förändras eller förbättras av ett antal miljarder till ”återvandring”.

De 2,5 miljarder som sammanlagt beräknas för två år motsvarar strax över 7100 återvändare, om alla får fullt bidrag med 350 000 kronor. Det gör varken till eller från för situationen i dagens utsatta bostadsområden eller för problemen att få arbete för alla dem som har för kort utbildning för att klara arbetsmarknadens krav. Pengarna skulle göra avsevärt mycket mer nytta om de satsades på, exempelvis, utbyggd arbetsmarknadsutbildning, insatser för ungdomar i utsatta bostadsområden eller förstärkt och förbättrad SFI.

Folk kommer inte att återvända till krig och förtryck. Det allra bästa för det svenska samhället är helt enkelt att se till att de som kommit hit från sådana förhållanden ges reala möjligheter att bli en del just av Sverige.

Med den anslutning till de svenska värderingar, exempelvis religionsfrihet, yttrandefrihet och jämställdhet mellan könen, som uttrycks i den svenska lagstiftningen.

Men som å andra sidan inte kräver att man har julgran, leker små grodorna på midsommar eller älskar kräftor.