Nina Andersson: Behöver vi en ny kulturpolitik?
Vissa begrepp förklarar sig själv och behöver ingen närmare presentation. ”1974-års-kulturpolitik” tillhör inte den kategorin.
Ofta används begreppet i betydelsen ”förr var det underbart och nu är det dåligt” och slängs in som en trollformel för att frambesvärja en annan kulturpolitik eller till och med ett annat samhällsklimat. Men det finns förstås en mer konkret betydelse.
För 50 år sedan presenterade regeringen en samlad kulturpolitisk proposition och det var ingen liten sak eftersom kulturpolitiken tidigare inte funnits som eget politikområde. Den fick en gemensam ram präglad av yttrandefrihet, vård av kulturarv, decentralisering och jämlikhet och åtta kulturpolitiska mål fastslogs. Dessa omformulerades av alliansregeringen 2009 som slog ihop målen till nuvarande fem, strök att kommersialismens negativa effekter skulle motverkas och tyvärr även att ”främja kontakt mellan människor”.
För 50 år sedan presenterade regeringen en samlad kulturpolitisk proposition och det var ingen liten sak eftersom kulturpolitiken tidigare inte funnits som eget politikområde.
I övrigt är sig mycket likt och en bred majoritet i riksdagen står även i dag bakom målen. Det är därför är det inte helt lätt att dekonstruera det suktande tonfall och den drömska blick som är 1974-års-kulturpolitiks ständiga följeslagare.
Men en kvalificerad gissning är att det handlar om brist på position och vision. För det som hände när den första propositionen fastslogs och Sverige så småningom fick sin första kulturminister i Bengt Göransson var en uppgradering. Kulturpolitiken fick en egen plats vid förhandlingsbordet.
För detta politikområde skiljer sig i allt väsentligt inte från andra. Det handlar om makt och det handlar om materiella förutsättningar. Och om man för 50 år sen flyttade fram positionerna så har maktbalansen nu förändrats. Å ena sidan förväntas kulturen operera mer på marknadens villkor och ”breddad finansiering” är nyspråk för strypta offentliga anslag. Å andra sidan hörs allt oftare innehållsliga synpunkter från politikens håll om lämpligheten i vissa konstnärliga uttryck.
Bengt Göransson var enligt ryktet inte helt nöjd med den kulturpolitik han själv kommit att bli en symbol för. Politikområdets formalisering kunde ses som ett angrepp på folkrörelsesverige. Pengarna trycktes från föreningsliv och folkrörelser till statliga myndigheter och kommunerna och det gynnade inte det medborgerliga deltagandet som är så centralt för området. Det handlar som bekant om makt och det är ingen dum tanke att den bör ligga nära människor.
Min enkla vision är att vi ska röra oss bort från missuppfattningen att kulturen ska skapa tillväxt eftersom det är precis tvärtom.
Jag är inte speciellt sentimentalt lagd när det kommer till politikutveckling och upplever att det finns en övertro på vad en ny samlad helhetsproposition skulle kunna åstadkomma. Istället behövs en stabil och långsiktig grundfinansiering till de kulturmyndigheter och institutioner som staten ansvarar för. Gärna tillsammans med uppdrag som tvingar de stora drakarna att samverka med den ideella kulturen och föreningslivet. Det behövs också en rejäl satsning på kultur i hela landet. I termer av vision kan det kanske låta futtigt men när det gäller position är det avgörande. Allmänna samlingslokaler står tillsammans med studie- och bildningsförbund för en stor del av kulturutbudet i glesbyggd och förort och där minskar anslagen drastiskt – och i accelererande takt – när även den kommunala finansieringen räknas in.
Min enkla vision är att vi ska röra oss bort från missuppfattningen att kulturen ska skapa tillväxt eftersom det är precis tvärtom. Tillväxten bidrar till det goda samhället där kulturen är en självklar och viktig del. Marknaden är som bekant en god tjänare men en usel herre.
Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker
