Stabilitet väger tyngre än demokrati

20 januari räckte Felix Tshisekedi upp handen och lovade att fullgöra sina skyldigheter som nyvald president på en fullsatt nationalstadion i Kinshasa. Exakt en månad tidigare hade 18 miljoner människor tagit sig till valurnorna för att lägga sin röst i Afrikas näst största land. De första resultaten, som senare bekräftades av författningsdomstolen, visade att Felix Tshisekedi vunnit en jordskredsseger med 73,5 procent av de avgivna rösterna.

Det fanns aldrig riktigt tvivel om vinnaren. Valet 2023 hade 26 presidentkandidater, varav de mest kända, förutom den sittande presidenten Félix Tshisekedi, var Moise Katumbi, gruvmagnat och tidigare guvernör i den mineralrika provinsen Haut Katanga, den mångårige demokratikämpen Martin Fayulu och den mycket hyllade Nobelpristagaren Denis Mukwege, som har minimal politisk erfarenhet. Även de tre tillsammans lyckades inte få mer än 25 procent av rösterna. Precis som tidigare lyckades oppositionen inte samla sig bakom en enda presidentkandidat.

Dessutom har den sittande presidenten och hans parti UDPS, sedan de bröt med Kabilakoalitionen (FCC) 2020, skapat en ny solid koalition. Här ingår även vissa kontroversiella personer. 

Bland dem är Jean-Pierre Bemba som försvarsminister, en tidigare rebelledare som fängslats för krigsbrott av ICC Haag, och Vital Kamerhe, som ekonomiminister. Den senare frigavs från fängelset i december 2021 efter en förskingringsskandal på 50 miljoner USD av offentliga medel. 

Oppositionen befann sig därför redan i en svår situation när Demokratiska republiken Kongo gick till val.

Sedan Félix Tshisekedi tog makten i ett mycket omstritt val 2018 har han påbörjat den monumentala uppgiften att få tillbaka Demokratiska republiken Kongo på ett mer demokratiskt och stabilt spår. Det är rimligt att säga att det inte har varit någon lätt resa.

Den nu omvalde presidenten lyckades först ta sig ur en svår regeringskoalition med den tidigare presidenten Kabilas parti UPRD 2020, för att sedan bilda en ny koalition 2021, kallad l’ Union Sacreé de la Nation (den heliga unionen). 

Utöver detta har han inlett en populär kampanj för gratis grundskoleutbildning, utlovat infrastrukturprojekt och försökt säkra stabiliteten inom landets militära led. Det som har applåderats mest av befolkningen är hans mycket hårda hållning till konflikten i öst, vilket ledde till att han bröt banden med grannlandet Rwanda.

Slutligen har han också försökt att omförhandla några av de tvivelaktiga gruvavtal som hans föregångare Joseph Kabila ingick med internationella företag när han satt vid makten. 

Trenden med korruption och avtal med tveksamma partners verkar dock ha fortsatt. I rubrikerna finns inga större prestationer, men det verkar ha varit tillräckligt för att få honom omvald.

När valåret 2023 påbörjades var hela valcykeln redan kraftigt försenad, inte minst på grund av förseningar i utnämningarna till den avgörande valkommissionen – CENI. I kombination med utmaningar kring logistik och väljarregistrering tvivlade många på att valet ens skulle kunna genomföras. 

När valdagen inföll 20 december skickade flera nationella och regionala observationsorgan, däribland den inflytelserika nationella biskopskonferensen (CENCO), ut tusentals valobservatörer över hela landet. 

Även om valdagen i stort sett var fredlig, präglades den av logistiskt kaos och människor som köade i timmar och åter timmar. Observatörer rapporterar nästan enhälligt om betydande oegentligheter, i allt från saknad utrustning, brist på röstlängder, dåligt utbildad personal etcetera. Carter Center rapporterade fel eller oegentligheter vid nästan 20 procent av de vallokaler de besökte. 

Valkommissionen CENI har erkänt fall av bedrägeri, bristande distribution av material, utrustning som hittats i privata hem och har försökt att ta itu med några av utmaningarna. Till exempel återkallade CENI
82 kandidater som hade valts, med hänvisning till massivt och avsiktligt fusk på valdagen. Slutresultatet verkar dock stå fast. Felix Tshesikedi vann valet med 73,5 procent.

Så varför applåderar alla? Svaret finns i den rika underjorden – och i behovet av stabilitet. 

DR Kongo är både välsignat och fördömt med enorma fyndigheter av mineraler – landets främsta exportinkomst. DR Kongo har världens största koboltreserver, enorma kopparfyndigheter och småskaliga och kommersiella aktörer utvinner guld och diamanter i provinserna. 

Inte oväntat vill alla ha en bit av kakan. I årtionden har mer än hundra väpnade grupper härjat i de mineralrika provinserna och gjort anspråk på tillgångarna under jorden – vilket utgör ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i landet. 

Konflikterna är särskilt utbredda i öst, där den nationella armén har misslyckats med att slå ut väpnade grupper – som misstänks få stöd från grannländerna Rwanda och Uganda. 

De flesta kommersiella gruvverksamheterna finns i de mer stabila  provinserna Lualaba och Haut-Katanga, där de utländska gruvföretagen är aktiva. Även om det statligt ägda Gecamines är partner i all verksamhet, förvaltas de flesta gruvorna av företag som ägs av eller har kopplingar till Kina, men även Storbritannien, Kanada, Belgien, Indien, Sydafrika är stora aktörer. Gemensamt för både utländska investerare och politikerna i Kinshasa är att de inte har något intresse av förändringar här. Rikedomarna och riskerna är helt enkelt för stora.

Redan före valdagen krävde en grupp oppositionskandidater att valet skulle göras om, och hävdade att valet inte skulle vara giltigt eftersom hela valprocessen hade varit icke-transparent och odemokratisk. 

Även de inflytelserika katolska och protestantiska kyrkorna ifrågasatte processen, men krävde dock inte att valet skulle ogiltigförklaras. Vissa hävdar att oegentligheter i samband med val är förväntade och oundvikliga i ett land som Kongo, vilket innebär enorma logistiska utmaningar, men många unga vill inte ha det så: 

”Om vi accepterar att valprocessen bara var dåligt organiserad och full av oegentligheter och accepterar att detta är det bästa resultat vi kan få, kommer vi att sänka ribban för alla kommande val och våra demokratiska ambitioner. Det handlar inte om huruvida Felix vann valet och/eller med hur stor marginal. Det handlar om att hela processen har komprometterats. På så sätt kommer vi inte att komma åt grundorsaken till problemet (…). Det handlar om politisk vilja och om bättre planering”, säger Mino Bopomi, ledare för medborgarrörelsen Filimbi. 

Det råder ingen tvekan om att det är en monumental uppgift att organisera val på ett professionellt sätt i ett land som DR Kongo, men det är inte omöjligt om viljan och finanserna finns tillgängliga, och om man planerar ordentligt. Under åren 2021–2023 stod Demokratiska republiken Kongo till exempel värd för flera viktiga statsbesök, däribland den belgiska kungafamiljen, Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron och hans delegation samt påven Franciskus och hans påvliga följe. 

Alla var enorma evenemang som krävde att DRKs makthavare levererade säkerhet och logistik till perfektion. 

Så vad händer nu? 

Trots alla rapporter om att valet inte uppfyllde regionala standarder, spekulationer om valfusk och oegentligheter, verkar slutresultatet vara detsamma. Även skeptiker erkänner att Felix förmodligen skulle ha vunnit, även om valet hade varit bättre organiserat. 

Resultatet verkar också ha godkänts av de flesta ledare i södra och centrala Afrika. Inte mindre än tolv statschefer, fyra tidigare statschefer samt delegationer från Kina, USA och flera EU-länder var närvarande när presidenten installerades 20 januari.  Många är angelägna om att förbli vänner med makthavarna i DR Kongo. 

Valstandarder och demokratiska principer läggs på hyllan när alla har ögonen på mineralerna.

Martin Buch Larsen