Anne-Marie Lindgren: SD piskar upp rädsla för att bilda regering efter nästa val

Jimmie Åkesson vill riva moskéer där det sprids ”antidemokratisk” och ”antisvensk” propaganda, eller ”allmän desinformation om det svenska samhället”.

Man kan förstås hålla med om att både desinformationskampanjer, som att staten ”tar muslimska barn”, och antidemokratisk propaganda är problem, och att de kräver motåtgärder. Men på vilket sätt löser man problemen genom att riva lokalerna där de framförs?

För det är ju inte lokalerna som driver propagandan; väggar kan inte tala. Problemet är åsikterna, och de som agiterar för dem. Det är åsikterna och agitatorerna som måste bemötas och bekämpas.

Det lär man inte göra genom att riva deras lokaler. För det första därför att den högst sannolika effekten är att ytterligare stöta bort personer som redan misstror det svenska samhället, och öka mottagligheten för ”antisvensk” propaganda.

För det andra därför att framförandet av de förgripliga åsikterna bara flyttar någon annanstans.

Man kan naturligtvis undra hur pass allvarligt menat det Åkessonska förslaget egentligen är. Det kan mycket väl vara ett retoriskt, eller rättare sagt demagogiskt, knep för att dels hålla uppe temperaturen i frågorna om invandring och integration, dels hålla den kvar i debattcentrum. Och slippa besvärande frågor om energipriserna.

SDs allt överordnade ambition är att bli större än M och bilda regering efter nästa val. De lär inte kunna bli det på vanliga tråkiga politiska frågor kring, tja, energipriser, eller arbetslöshet, eller bostadsbyggande, där de måste tävla med alla andra partier. Men de kan vinna på rädsla, ilska och otrygghet, skapade av verkliga eller inbillade problem kring invandring och integration. Då gäller det att piska upp de rädslorna, och den ilskan, så mycket som möjligt.

Men vare sig förslaget är allvarligt menat eller inte säger det tillsammans med ett antal andra förslag som nu skickats i väg för utredning åtskilligt om både världsbild och demokratisyn hos SD. Och att de tror att man kan lösa problem genom att förbjuda dem.

SDs allt överordnade ambition är att bli större än M och bilda regering efter nästa val.

Det visar också hur litet värt talet om ”svenska värderingar” är. Begreppet har förvisso aldrig preciserats. Men om vi utgår från att svensk lagstiftning bygger på just allmänt omfattande värderingar i Sverige, så bör man se regeringsformens rättighetskatalog som det centrala uttrycket för dem.

Regeringsformen är en grundlag. Och denna grundlag säger att ”var och en” har rätt att ”ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Man kan lugnt utgå från att lagstiftaren (=riksdagen) i detta inkluderar rätten att hålla sig med en särskild lokal för detta.

Åkessons krav bryter mot grundlagen. Det är dålig, och oroande, brist på respekt för de svenska värderingar som grundlagen bygger på. Och frågan kommer förstås, vill han ändra grundlagen?

Bristen på respekt för enskilda människors rättigheter går igen i många av förslagen från Tidöavtalet (läs: SD). Eller rättare sagt, bristen på respekt för somliga människors rättigheter. För nu handlar det inte längre om vilka regler som ska gälla för invandring och uppehållstillstånd. Det handlar knappast ens längre om integration.

Det handlar om att på olika sätt bli av med dem som ändå fått tillstånd att vara här.

Om Tidöpartiernas förslag blir verklighet får vi en uppdelning av medborgarna i infödda och invandrade. De senare misstänks konsekvent för ohederlighet, ovilja att arbeta och ovilja att anpassa sig till svenska normer. De måste därför acceptera mer av kontroller, och återkommande bevisa sin hederliga vandel för att få stanna kvar.

En sådan skiktning av människor efter nationellt ursprung är farlig av många skäl. Och att behandla personer som mindre hemmahörande i landet, utsatta för press att återvandra och med ständiga omprövningar av rätten att stanna kvar, är ingen bra grund för integration.

Med tanke på dagens alla övertydliga exempel på vad som hände när folk inte känner sig inkluderade i samhället, så undrar man hur Tidöpartierna tänker när de i praktiken ökar utstötningsmekanismerna. Det enda rimliga, för både invandrade och oss som redarn finns här är att de nykommande får möjligheten att rota sig, att lära sig språket och skaffa sig de kompetenser arbetsmarknaden kräver. Att göra dem till någon sorts halvmedborgare är inte humanitärt, inte demokratiskt och inte bra för samhället.

Att utvisa grova brottslingar eller att ta tillbaka medborgarskap som getts med hjälp av falska uppgifter är en sak. Att bestraffa icke-kriminella anhöriga eller att skicka ut folk ur landet för att myndigheterna inte tycker att de sköter sig är något helt annat.

Sanktioner mot olämpliga beteenden ska, enligt gällande demokratiska och juridiska normer, dels vara proportionella i förhållande till förseelsen, dels vara tydligt preciserade och inte lämna stora marginaler för godtyckliga myndighetsavgörande.

Tidöpartiernas olika förslag brister i båda dessa avseenden. Hur definierar man ”antisvenskt”? Får man säga att surströmming luktar illa? Eller fira persiskt nyår? Hur många parkeringsböter ryms i ”hederlig vandel”?