Hans Josefsson: Ockupationen förrycker bilden av ”den andre”

Det var inte sonens egen idé. Tvärtom blev han livrädd. Han sa mycket bestämt till sin pappa att han inte ville åka.

Pappan var lika bestämd tillbaka: ”Du måste åka! Du får inte missa den här chansen!”

Så sonen åkte.

Det första han sa när han kom tillbaka var: ”Pappa pappa, jag såg flera israeler som inte ville döda mig.”

Berättelsen tog tag i mig. Den säger något om vad som händer med människor som får möjlighet att träffa andra människor, att dela varandras liv. Sonens enda bild av israelen var ockupanten, den som ville honom illa.

Det är inte konstigt att bilden av ”den andre” blir förryckt och det gäller såväl ockupant som ockuperad.

Men hans möjlighet att möta en av dem ställde allt på ända.

Människorna i det som vi i dag kallar Palestina har levt under ockupation i sekler. De senaste 56 åren av Israel, som ökar förtrycket och stramar åt deras vardag allt mer.

Det är inte konstigt att bilden av ”den andre” blir förryckt och det gäller såväl ockupant som ockuperad. Rädslan växer i takt med att bilder odlas, murar byggs och apartheidliknande system etableras.

Åtskilliga människor har dödats genom åren. Sedan Hamas terrorattack 7 oktober uppgår antalet till 10 000 palestinier och 1 400 israeler. Bakom dessa ohyggliga siffror finns lika många människoöden och ett oräkneligt antal anhöriga som sörjer de sina.

I en nyhetskanal skriker en invånare i Gaza ut sitt nödrop: ”Vi har inget vatten! Vi har ingenting! Hur länge till ska omvärlden låta detta ske? Hur många fler av oss ska dödas innan ni gör något? Vi har inte gjort er något ont, varför sviker ni oss?”

I en annan nyhetskanal kommenterar en läkare den israeliska arméns uppmaning att evakuera det sjukhus han tjänstgör i: ”Vi kan nästan inte arbeta, men vi lämnar inte våra patienter. Israel bryter mot krigets lagar i en omfattning som saknar motstycke. Det är oacceptabelt. Vi stannar här.”

Vad måste hända för att bryta utvecklingen?

Jag har mött ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som i stället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper.

Mord på civila är inte svaret, vare sig med kniv eller bomb. Avhumanisering är inte svaret. Inte heller kollektiv bestraffning, etnisk rensning eller folkmord.

Svaret är: Att skapa möten mellan människor. Att arbeta aktivt för fred, demokrati och rättvisa. Att låta mänskliga rättigheter vara ledstjärnan. Att ställa de som begår folkrättsbrott till svars.

På mina resor i Palestina har jag mött en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över de egna dysfunktionella ledarna som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över en omvärld som sviker. Jag har mött ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som i stället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper.

Uppgivet säger de till mig: ”En stat eller flera, I don’t care, ge mig bara min frihet, ge mig rättvisa, ge mig värdighet.”

Men jag har också mött hopp. Hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som kämpar för mänskliga rättigheter. Jag har mött människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske.

En önskan om att leva sida vid sida med ömsesidig respekt är vad jag har snappat upp att människorna i både Palestina och Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag, som förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.

Hans Josefsson arbetar som kyrkopolitisk ombudsman på partistyrelsens kansli och har på Palmecentrets uppdrag tagit fram ett studiematerial om Palestina. Förbundssekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet 2014–21.