Johan Sjölander: Profeterna och den enda sanna socialdemokratin

När jag tog jobbet som chef för arbetarrörelsens tankesmedja Tiden var det en sak jag låg sömnlös över en del om nätterna. Jag har nämligen ingen sådan där bestämd uppfattning om vad socialdemokratin egentligen är och hur det förhåller sig till vad den är i dag.

Dels för att jag har ägnat så många år åt rörelsen, som politiker, tjänsteman, ombudsman och framförallt gräsrotsaktiv. Dels för att jag intresserat mig så mycket för dess historia. Jag kom så att säga utifrån, ingen i min familj var eller är politiskt aktiv, och den där nya gemenskapen jag fann i mina sena tonår var så oupphörligen fascinerande. Dess platser, som Bommersvik, alla myter och legender, dess historia och hjältar.

Och ju mer jag sett och förstått desto mer komplex har bilden blivit. Yuval Noah Harari skriver i sin uppmärksammade ”Sapiens – en kort historik över mänskligheten” att alla stora civilisationer utmärks av sina paradoxer. Jag undrar om inte samma sak kan sägas om svensk socialdemokrati. Den är pragmatisk och radikal, elitistisk och folklig, Kjell-Olof Feldt och Daniel Suhonen. Den är högutbildade tjänstemän med toppbetyg från Handelshögskolan i Regeringskansliet och den är den förtidspensionerade lastbilschauffören på föreningsmötet. Den är pragmatiska kommunalråd med kommunvapnet på kavajslaget och den är brinnande idealister i ungdoms- och studentförbund.

Jag säger inte att svensk socialdemokrati är en bofink som kan se ut precis hur som helst. Men jag tycker om bilden av en bred kyrka med högt i tak. Och jag tror dessutom den där bredden och höjden varit en del av partiets närmast unika framgångssaga. Det uppstår någon form av samspel, när partiet är som bäst, när skillnaderna får brytas mot varandra och helheten blir bättre än delarna.

Det är därför den fackligpolitiska samverkan är så viktig. Ska socialdemokratin vara en rörelse inte bara för utan även av arbetare behövs en stark koppling till facket. På ett ideologiskt, politiskt men också ett personligt plan. Vi behöver människor i våra parlament, i nämnder och styrelser men också på våra kanslier med egen erfarenhet av LO-kollektivets arbetsliv och villkor. Det finns ingen väg runt den faktiskt existerande fackföreningsrörelsen där.

Med detta inte sagt att man måste ha en egen LO- eller arbetarbakgrund för att vara en god socialdemokrat. Jag är lite för ung för att ha egen erfarenhet av Olof Palme men har ändå fått intrycket av att han var helt ok, trots sin högborgerliga och akademiska bakgrund. Detsamma gäller naturligtvis tiotusentals andra företrädare och aktivister som kommer från andra vägar än som traditionell arbetare. Men poängen här är att det betyder något att kalla sig arbetarparti, och det kan man inte göra om arbetarna inte känner sig hemma i partiet, och det gör de inte om det inte finns breda kontaktytor mellan partiet och arbetarklassen och det gör det enbart om man går via facket.

Så den fackligpolitiska samverkan är både ett sätt att definiera vad socialdemokratin är, men också i praktiken ett sätt att öka mångfalden av röster som hörs i politikens korridorer och det offentliga rummet. Den både utgör de där taken och väggarna, och håller dem höga och breda. Det finns många exempel på S-partier där den stadga och mångfald en nära relation med en stark fackföreningsrörelse utgör försvunnit eller aldrig funnits där. Svensk arbetarrörelse vill inte gå den vägen.

Så nej, socialdemokratin är inte en fågel som kan se ut hur som helst. Den kan aldrig bli en rörelse som befriar folket åt dem, den är folket som befriar sig självt. Men om vi nöjer oss med den definitionen eller kanske gränsdragningen uppstår ju ett mindre kaos när vi kommer till själva innehållet, politiken. Folk kan ju tycka lite vad som helst. Finns det inte någon typ av ideologi, en värderingsbotten, någon typ av etisk grundton som är viktigare än själva organisationen?

Och här återknyter vi till mina nattliga bryderier. För jag skulle svara ett absolut ja på frågan ovan. Men jag känner mig samtidigt väldigt främmande inför alla de profeter som säger sig enkelt kunna uttolka den enda sanna socialdemokratin. Ska vi vara det minsta ärliga med varandra får vi nog erkänna att det finns och faktiskt även alltid har funnits olika sätt att vara en äkta socialdemokrat.

Profeterna finns både till vänster och höger. Jag förstår den mediala logiken i det. Och det är ju inte fel att tycka något bestämt om hur partiet ska utveckla sig. Men jag tycker ändå att ett mått av ödmjukhet skulle bidra till en öppnare diskussion.

Socialdemokratins ideologiska träd har många och vittförgrenade rötter. Den praktiska politiken är full av målkonflikter där det inte finns ett enda rätt svar utan där olika värden måste ställas mot varandra.

För den som söker en profet med en enda sanning att förmedla kan den typen av insikter tyckas störande. Men jag kom väl, efter några nätters grubblerier, ändå fram till att det kanske inte är den sämsta utgångspunkten för en tankesmedja som ska stå till hela rörelsens tjänst.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden