Morgan Johansson: Frige Demirtas och lagför Rawa Majid

I bästa fall kan processen med ett svensk Natomedlemskap gå mot sitt slut. Nu har i alla fall Erdogan gett sitt ord på att Turkiet ska ratificera Sverige så snart det turkiska parlamentet öppnar igen till hösten.

Gott så. 

Efter Rysslands anfall på Ukraina och Finlands besked om att söka Natomedlemskap våren 2022, så blev ett Natomedlemskap också den naturliga följden för Sverige.

Ryssland bröt mot den europeiska säkerhetsordning som upprättades på 1970-talet, och det förändrade Sveriges säkerhetspolitiska läge radikalt. Med de nya förhållandena drog den socialdemokratiska regeringen slutsatsen att ett Natomedlemskap nu bäst tjänade Sveriges säkerhet och svenska folkets trygghet, vilket också bekräftades av partistyrelsen. 

Men vägen dit har varit svårare än vi hade anledning att tro när vi ansökte om medlemskap. Efter att Turkiet inledningsvis varit positivt, så ändrades plötsligt inställningen över en natt, och man började ställa olika krav för att släppa in Sverige och Finland. 

Det ledde till slut fram till Madridavtalet förra sommaren, som bland annat handlade om ett fördjupat samarbete mot terrorism. 

För oss var det viktigt att i dessa förhandlingar slå vakt om yttrandefrihet och rättssäkerhet. När det gällde vikten av att bekämpa PKK hade vi samma inställning. PKK terrorstämplades i Sverige redan på Olof Palmes tid, 1984, men som all brottsbekämpning så måste också kampen mot terrorism föras inom ramen för grundläggande rättsstatliga principer. 

Madridavtalet ändrade inte på det, och den nyligen slutna överenskommelsen i Vilnius innebär inte, så vitt vi kan bedöma, några ytterligare åtaganden från Sveriges sida. 

Det nya, och kanske något överraskande, var att Turkiet sökte och fick svenskt stöd för att återuppta förhandlingarna om EU-medlemskap. Det innebar en kovändning för Moderaterna, som så sent som 2021 krävde att EU helt skulle skrota den process som legat på is sedan 2016. Nu bejakar plötsligt Kristersson och Billström ett turkiskt EU-medlemskap.

Här finns en lång förhistoria. När Erdogan tillträdde som turkisk premiärminister 2003 så uppfattades han som en västtillvänd ledare, och han drev på för EU-medlemskap. Jag satt själv i en arbetsgrupp utsedd av Europeiska Socialistpartiet, ledd av Finlands förre statsminister Paavo Lipponen och Greklands förre premiärminister Georgious Papandreou, vars uppgift var att följa medlemskapsförhandlingarna.

Vi träffade Erdogan och hans ministrar, och man sade sig vara beredda att göra vad som krävdes för medlemskap – inklusive att genomföra de demokratiska reformer som behövs för att garantera yttrandefrihet, rättsstatliga principer och mänskliga rättigheter. Dessutom diskuterade vi den svåra Cypernfrågan på ett konstruktivt sätt.

Nu vill alltså Erdogan återuppta förhandlingarna, och det finns skäl att trots allt se det som positivt. Men det är viktigt att poängtera att det är Turkiet som i så fall ska ansluta sig till EU, inte EU som ska ansluta sig till Turkiet. 

Morgan Johansson

Den utvecklingen fick emellertid ett abrupt slut när Tyskland och Frankrike 2009 stängde dörren för ett turkiskt EU-medlemskap, och relationerna försämrades ytterligare efter kuppförsöket i Turkiet 2016.

Nu vill alltså Erdogan återuppta förhandlingarna, och det finns skäl att trots allt se det som positivt. Men det är viktigt att poängtera att det är Turkiet som i så fall ska ansluta sig till EU, inte EU som ska ansluta sig till Turkiet. Och för det krävs omfattande politiska reformer när det till exempel gäller respekt för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och rättsstatliga principer. 

Turkiet står just nu mycket långt ifrån ett medlemskap och om förhandlingarna återupptas så kommer de att ta lång tid. Men för att visa att man menar allvar så kan man redan nu fatta konkreta beslut.

Ett sådant har vi redan pekat på: Turkiet kan inte vara en fristad för gängkriminella. Därför måste man vidta åtgärder mot de svenska gängkriminella som uppehåller sig i Turkiet och planerar beställningsmord och organiserar droghandel i Sverige. Det gäller bland annat Rawa Majid, ledare för det kriminella nätverket Foxtrot. Han och andra gängkriminella måste antingen lämnas ut till Sverige, eller lagföras i Turkiet.

Ett annat viktigt besked vore om den kurdiske oppositionspolitikern Selahattin Demirtas friges. Han ledde det prokurdiska partiet HDP, som är ett av Socialdemokraternas broderpartier i Turkiet, innan han fängslades 2016 på mycket lösa grunder. Han har nu suttit frihetsberövad i sju år. Europadomstolen har skarpt kritiserat behandlingen av honom och krävt hans frisläppande.

Det är ju inte svårt att vinna val om de politiska motståndarna sitter fängslade, men det är knappast förenligt med demokrati.

Därför är kraven enkla: om Turkiet vill visa att man menar allvar med sina EU-ambitioner, börja då med att lagföra de gängkriminella som fått en fristad i landet, och frige Demirtas.

Morgan Johansson är vice ordförande i riksdagens utrikesutskott och fd justitie- och inrikesminister