Anne-Marie Lindgren: Elevernas behov ska styra, inte skolkoncernernas

Jaha, så var det dags igen, för en av dessa återkommande rapporter om vinstutdelande friskolor som får kritik av Skolinspektionen för bristande kvalitet.

Den här gången är det Thorengruppens tur, men det kunde lika gärna varit något annat bolag, eller koncern, som bara finns i branschen för pengarnas skull.

Vi som länge granskat friskolebranschen – själv har jag hållit på i mer än 20 år – är inte förvånade. Vi har för länge sedan insett att det ligger i systemets natur. Om ett företag drivs av vinstintresse, och intäkterna baseras på ett fastprissystem, måste vinsten skapas genom kapade kostnader. Det vill säga sådant som lägre personalstyrka, eller personal med lägre utbildning, och mindre av kringkostnader för sådant som material och lokaler.

Vilket brukar betyda lägre kvalitet. Privata skolföretag besitter inte några pedagogiska trollstavar som gör att de kan driva skolverksamhet med mycket lägre insatser av det som skapar kvalitet, det vill säga utbildad personal, lämpliga lokaler och bra undervisningsmaterial. Samt, för många av gymnasiets yrkesprogram, tillgång till bra praktikplatser.

Men om man inte blir förvånad blir man fortfarande frustrerad och, för all del, förbannad över att det här oskicket bara får fortsätta. Inte minst på de politiska partier som, alla sedan länge välkända larmrapporter till trots, envist blundar och vägrar göra någonting åt problemen. Trots att de samtidigt talar mycket och ofta om vikten av god utbildning – någonting som alltså berövas de elever som går i de skolor där företagets resultaträkning är viktigare än elevernas resultat.

Okej, Centern och Liberalerna har börjat vackla, och L har som regeringsparti till och med utlovat några förändringar i regelverket – därav en som de själva röstade ner i riksdagen för mindre än ett år sedan. Vad det blir av löftena i form av regeringsförslag återstår än så länge att vänta på; regeringens track record när det gäller att hålla löften är inte helt imponerande…

Det som utlovats kommer dock inte att räcka. En del av de problem vi ser i dag går att påverka med regelförändringar, och varje sådan regelförändring är förstås välkommen.

Men i grunden handlar problemen om ett systemfel – nämligen att vi släppt in vinstsyftande företag i verksamheter som per definition INTE ska styras av producentens avkastningskrav. Det är själva anledningen till att sådant som skola och vård skattefinansieras – de ska, inom de ekonomiska ramar de har, styras av behoven hos elever och patienter, oavsett hur lönande det är att tillgodose de behoven.

När privatiseringarna diskuterades på 1980- och 90-talen var ett viktigt argument förhoppningen om att ökad konkurrens mellan olika huvudmän skulle leda till både kvalitetsförbättringar och kostnadssänkningar. Och bakom den förhoppningen fanns i sin tur föreställningen att privat företagande, som följd av producentens intresse av att göra vinst, alltid söker sig mer effektiva lösningar än offentliga.

Ingenting i utvecklingen sedan dess styrker de teorierna. Och, kan man tillägga, föreställningarna om möjliga, ständigt pågående kostnadseffektiviseringar utan kvalitetsförsämringar, är hämtade från verksamheter med högt teknikinnehåll och alltså stora möjligheter att byta mänsklig arbetskraft mot ständigt mer utvecklad teknik. Det stämmer inte med krav från verksamheter som faktiskt förutsätter stora mänskliga insatser, typ vård eller undervisning av barn och unga.

Teknik kan förstärka mänsklig arbetskraft också i sådana verksamheter, men inte i samma utsträckning. Och det syns alltså tydligt inom skolan – det är inte med tekniska eller organisatoriska förbättringar, i real mening, som vinsterna åstadkoms.

Ett vanligt botemedel mot de problem vinstjakten skapat brukar vara mer kontroller. Och tillsyns- och kontrollverksamheten har, förvisso, återkommande stärkts de senaste decennierna.

Det har inte hjälpt.

Thorengruppen är ett illustrativt exempel. Skolinspektionen har återkommande granskat skolorna inom gruppen och krävt förbättringar. De kritiserade skolorna har vidtagit vissa åtgärder, Skolinspektionen måste alltså släppa dem – och så har samma brister dykt upp vid andra av gruppens skolor. Misstanken ligger nära till hands att pengar flyttas runt i koncernen för att avhjälpa problem myndigheten påtalat till priset av otillräckliga resurser någon annanstans.

Gruppen har fått avslag på sina ansökningar om att starta nya skolor. Och då i stället köpt redan existerande skolor – för att kunna fortsätta den expansion som genererar nya intäkter.

Regelverk går i inte obetydlig utsträckning att kringgå. Inte minst lämpar sig stora koncernbildningar för det, bland annat genom de möjligheter de ger att på olika sätt flytta runt pengar, inte minst för att minimera skatteuttaget.

Det finns bara ett sätt att komma till rätta med rena systemfel – och det är att ändra systemet. Vi kan inte ha vinstsyftande företag i verksamheter som inte ska styras av avkastningskrav, det är den enkla sanningen. Det är elevernas behov som ska styra skolan, inte skolproducenternas.

Och det har borgerliga partier dessvärre alldeles för svårt att fatta.