Anne-Marie Lindgren: Moderaterna är vilsna inför dagens verklighet
För några år sedan talades det om att en ny konservativ idédebatt höll på att växa fram. Med det menades alltså inte dagens högerpopulism utan en mer reflekterande utveckling av den klassiska konservatismen, relaterad till dagens samhälle och frikopplad från en del av de senaste decenniernas marknadsliberala inslag. ”Nya moderaterna” – om nu någon minns dem – kallade sig ju liberalkonservativa, där det liberala bestod i en nära nog extrem marknadsliberalism.
Dock, ser man till dagens svenska moderater är det svårt att hitta någon mer sammanhållen idédebatt eller ens några mer sammanhållna idéer om samhälle och samhällsutveckling. Snarare möter en påtaglig vilsenhet – påtaglig inte minst när man jämför just med Nya moderaterna. Som, för allt vad man än må tycka om den politik de stod för, faktiskt hade ett både genomtänkt och sammanhållet program, fullt tekniskt möjligt att genomföra
Och som mycket riktigt kunde genomföras både snabbt och effektivt.
Men dagens moderater?
I september vräkte de ut ett antal preciserade vallöften om energistöd, skattesänkningar och slopade amorteringskrav. Nu snubblar de på sina egna fötter i försöken att åstadkomma ett energistöd som ska genomföras långt efter det datum de själva tvärsäkert utlovade. Övriga löften om ekonomiska lättnader har skjutits på framtiden, med hänvisning till den inflation som var välkänd redan när löftena gavs.
Genomtänktheten är inte påfallande, om man säger så. Snarare mer än anar man brist på både kunskaper och kompetens.
De har några återkommande punkter på programmet i övrigt, och det är i stort sett de punkterna de alls talar om – mer kärnkraft, hårdare kamp mot kriminaliteten, lägre invandring, mer pengar till försvaret. De tre senare punkterna hör för all del till den klassiska konservatismens intressesfär, men som dagens verklighet ser ut är det frågor vars vikt och principiella inriktning de flesta partier är överens om.
Genomtänktheten är inte påfallande, om man säger så. Snarare mer än anar man brist på både kunskaper och kompetens.
Anne-Marie Lindgren
Kärnkraft eller inte är ingen ideologisk fråga, snarast dels en praktisk (=hur komma bort från fossilberoendet och samtidigt klara behovet av energi?), dels en som gäller riskbedömning (=hur lösa frågan om avfallets slutförvaring?). De flesta som kan energifrågorna verkar eniga om att kärnkraften är en del av lösningen, men i huvudsak bara på medellång sikt och definitivt inte ensamt – det krävs samtidiga satsningar på flera olika alternativ. Det pågår uppenbart utveckling av själva kärnkrafttekniken, men Moderaterna förefaller ha diskonterat en hel del som fortfarande mest är på försöksstadiet. Ytligheten i tron på kärnkraftsutbyggnad som en snabb och heltäckande lösning på alla energiproblem har en oroande likhet med höstens alla löften om snabba och välriktade åtgärder mot de skenande energipriserna.
Och därutöver? Några kvarvarande inslag av alliansregeringens politik, alltså ännu fler jobbskatteavdrag och ännu fler försämringar av ”bidragen”. Att hålla fast vid gammal politik kan förstås godkännas som konservatism, men någon idéutveckling är det ju inte. Och i ljuset av att de delar av denna politik som redan genomförts inte gett de avsedda resultaten känns det snarare som verklighetsförnekelse.
Men kanske är det där förklaringen till den moderata vilsenheten och den uteblivna debatten ligger: så mycket av de politiska idéer som förverkligats i praktisk politik under moderat ledning fick inte de åsyftade effekterna. Långtidsarbetslösheten växte, trots sänkt arbetslöshetsersättning. Sysselsättningen förändrades bara marginellt av de första jobbskatteavdragen, inte alls av de senare, och kostnaderna överstiger påtagligt intäkterna. Privatiseringarna gjorde inte välfärdstjänsterna vare sig bättre eller billigare, och kritiken är stark även inom borgerligheten.
Och så vidare.
Man kan ju tycka att det borde vara lätt att ompröva politik som visat sig inte fungera. Men när de, som i de här fallen, är tydligt grundad i både grundläggande ideologi och de egna väljargruppernas intressen är omprövningar mycket svåra. Det går, exempelvis, inte att på allvar göra något åt de problem marknadsskolan har skapat utan att sätta spärrar mot vinstsyftande företag, och då hamnar man i konflikt både med ideologiska föreställningar om privat vinstdrivande verksamhet och med intressena hos alla de privata vinstsyftande företag som finns i välfärdssektorn (med tydliga kopplingar till Moderaterna).
På ett sätt kan det ju tyckas att man som socialdemokrat inte har skäl att bekymra sig för en utebliven konservativ idédebatt. Men effekten av den moderata vilsenheten inför dagens verklighet är att den flykt till gamla säkra högerfrågor, som blivit räddningen, fört dem i famnen på ett samarbetsparti med en hel del åsikter som inte känns helt demokratiskt pålitliga.
Vad man som socialdemokrat än må tycka om högerpolitik finns det skäl att oroa sig för bristen på en konservativ idédebatt som rör sig inom demokratins, rättssäkerhetens och faktarespektens ramar. Ett högerparti förankrat i de värdena är avgjort att föredra framför sådana som inte är det.
