Ett spännande livsöde i Frälsningsarmén

Det är 1880-tal i Norrköping. Den unga Hilda jobbar i textilindustrin och lockas av  Frälsningsarmén som säger att även kvinnor har rätt att tala. Hennes bror Axel dras med av orden från skräddaren August Palm, om att alla ska få det bra.

Så startar berättelsen om Hilda Ringkvist som blev en av de första kvinnorna att utbildas på Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm, i romanen “Kvinnorörelse” (Ordfront förlag).

Helene Rådberg har gått igenom Frälsningsarméns officersarkiv i jakt på uppgifter om sin mormors mors liv. Där finns brev och de order som skickade kapten Hilda Ringkvist kors och tvärs över Sverige för att starta nya kårer. Dessutom har hon fått med sig en del kunskap genom tidigare intervjuer med släktingar som nu har gått bort.

Grundstommen i romanen bygger på fakta – vilka år saker hände, vilka orter Hilda tjänstgjorde i.

– Utifrån det har jag skapat romanens rörelse, säger författaren Helene Rådberg.

Kvinnorörelse av Helene Rådberg, Ordfront förlag

Hilda blir först och främst engagerad i Frälsningsarmén, men arbetarrörelsen ligger där och lurar i bakgrunden. De två rörelserna framstår både som konkurrenter och samma andas barn.

– Det här barnet i romanen som säger till Hilda att hans pappa säger att Frälsningsarmén stjäl folk från arbetarrörelsen, det är fakta, det har jag läst om att de sa, säger Helene Rådberg.

Frälsningsarmén var jämställd för sin tid i slutet av 1800-talet. Kvinnor fick utbilda sig till officerare, leda män och tala offentligt – och att kvinnor ur arbetarklassen kunde göra det var ovanligt.

Fast mer jämställd var inte rörelsen än att en kvinna som gifte sig med en man med lägre rang blev degraderad, för kvinnan fick inte vara överordnad. Hilda lämnade till slut officersbanan och gifte sig med Emanuel Adamson, som hade lägre grad än hon.

– Då blev hon degraderad, hon fick inte vara kapten längre, säger Helene Rådberg.

Samtidigt blev Hilda omyndig i och med att hon gifte sig – gifta kvinnor blev myndiga först 1921.

I det brev där Hilda begär avsked framgår det tydligt att hon blivit vad vi i dag kallar utbränd. Det var ingen lätt uppgift att vara pionjär i Frälsningsarmén, skickas till ort efter ort för att bygga upp verksamhet.

– De fick ingen lön, jag vet inte vad de levde på. De kunde få sova på golv, hon skriver någonstans att det var 20–30 grader kallt och de hade inte uppvärmda rum.

Men Hildas historia som engagerad kvinna tog inte slut i och med att hon lämnade Frälsningsarmén. Några år senare bor hon med man och barn i Gävle där hon blir engagerad i den socialdemokratiska kvinnoklubben och kämpar för kvinnlig rösträtt, tillsammans med de mer välkända Fabian Månsson – även han sprungen ur Frälsningsarmén – och Maja Kvist. Därifrån har Helene Rådberg en del protokoll att utgå från.

Såvitt Helene Rådberg vet behöll Hilda sin tro hela livet, men det var till stor del Frälsningsarmén som social rörelse som lockade. Och under sina år som verksam officer måste hon ha sett mycket av hur ojämlikheten såg ut i praktiken.

– Jag tror att kvinnorna i Frälsningsarmén blev väldigt medvetna om samhället.

Nu leker Helene Rådberg med tanken att forska mer i vad som hände med Hildas barn, tre döttrar och en son – däribland hennes egen mormor Tyra.

I synnerhet flickorna hamnade lite i ett tomrum, resonerar hon. Efter att Hilda lämnat textilindustrin i Norrköping som ung arbetade hon inte mer inom industrin.

– Flickorna blev inte inskolade i något arbete men de hade inte råd att utbilda sig.

“Kvinnorörelse” slutar 1909, då kvinnorna i boken är fyllda av hopp om att friheten och rösträtten var inom räckhåll.

– Man var mitt i en rörelse och sedan stannade den av, det tog mer än tio år till innan de äntligen fick rösta.