Danish Sial: Det här är min fars berättelse

– Han skulle aldrig berätta den här berättelsen själv, han ser ju inte vad som är speciellt med den. Jag tror att han och många andra som flytt kanske bara har gjort vad som krävts för att överleva och så är det inte mer med det.

Danish Sial har en bakgrund i SSU och som politiskt sakkunnig i regeringskansliet. Det politiska engagemanget fick han med sig hemifrån – föräldrarna uppmanade sina barn att läsa, ha åsikter och uttrycka dem.

– En tyst åsikt är inget värt, stå för den!

Några närmare detaljer om vad politiken hade kostat hans föräldrar kände Danish Sial inte till, även om han ibland uppfattat antydningar. Som barn tänker man sällan att föräldrarna haft ett liv utanför föräldraskapet, funderar han.

Men så bestämde han sig för att forska i familjehistorien, och den visade sig vara mer dramatisk än han hade trott.

– Jag tror att alla människor har en berättelse att berätta, och det här är min fars.

Din Sial har tvingats till upprepade landsflykter. Född i Indien måste han som liten pojke fly till Pakistan när landet delades vid avkoloniseringen. Som ung vuxen såg han sig tvungen att lämna Pakistan på grund av sina politiska vänsteråsikter, och välkomnades i Ryssland där han studerade och läste upp propaganda i Radio Moskva. Men när han protesterade mot invasionen i Tjeckoslovakien 1968 tvingades han även lämna Ryssland. 

Sverige blev nästa anhalt – och där har han blivit kvar, bildat familj med Abida som han träffade vid ett senare besök i Pakistan. Här kunde Din Sial äntligen vara politiskt aktiv utan att drabbas av repressalier och han var med och grundade Svenska Pakistankommittén.

Men det skulle visa sig att svenskt medborgarskap inte är tillräckligt skydd utanför landet. 1982 besökte Din och Abida Sial och deras äldsta dotter Pakistan för ett bröllop. Han greps, satt flera månader i militärfängelse och utsattes för tortyr.

I fängelset fick han möjlighet att skicka ett brev – det skrev han till statsminister Olof Palme, som han bytt några ord med vid en demonstration på Sergels torg. 

– Jag har det handskrivna brevet hemma och även Olof Palmes svar, som självklart gick till lägenheten hemma i Sverige inte till cellen i Pakistan, säger Danish Sial.  

Hans mamma och pappans vänner låg på Sveriges ambassadör i Pakistan och den svenska regeringen. Fängelset var ökänt för att inte lämna ifrån sig fångar levande – men i mars 1983 skjutsades Din Sial till flygplatsen och fick resa hem till Sverige.

Under uppväxten var inte det här något som Din Sial talade om med barnen.

– Dels tror jag att det är traumatiserande och kanske ville han skydda oss barn från det. Och dels tänkte han nog att vem bryr sig om hans historia.

Arbetet med boken har fått Danish Sial att förstå pappan bättre. Som varför han alltid var noga med barnens fötter och skor och varför han saknade luktsinne.

– Det har jag förstått på äldre dagar att det beror på att han torterats.

Danish Sial har inte haft någon brist på underlag när han skrivit. Vid sidan om att intervjua sin far har han haft gott om tidningsklipp att läsa, och ett radioinslag från P1 i början av 1983 hade precis digitaliserats och lagts ut på nätet när han börjat jobba.

– Och så har jag rapporten från Amnesty International som beskriver tortyren som far fick utstå. Jag är väldigt tacksam för att vi har de här organisationerna som bevakar och rapporterar, för det var ganska svårförlöst att få far att berätta om de här bitarna. Men det gjorde ju inte saken lätt – det var hemskt att läsa.

En av hans systrar klarade inte att läsa hela rapporten, men Danish Sial ville ta sig igenom det för att kunna ge en rättvisande bild. ”Samvetsfången” gavs ut av bokförlaget Atlas i oktober. 

– Jag tror att han har svårt att ta till sig att boken finns därute och att den spelar roll.