Jimmy Jansson: Det är inte dig det är fel på. Det är mig.

Vad är det som gjort att en rörelse som i historieberättandet dominerats av män i dag har svårigheter att locka dem?

Är det så illa med oss män att vi gett upp allt vad solidaritet heter? Finns ingen vilja att ta ansvar för klimat och miljö? Är kvinnors rättigheter oviktiga? Kan vi inte se hur välfärden måste förbättras och att det krävs samarbete när man vill bygga samhälle? Är vi verkligen mer främlingsfientliga? Struntar vi män verkligen i våra barns framtid?

Är det männen det är fel på? Samma män som under ett långt liv faktiskt med stor sannolikhet röstat S.

När jag hänger med mina killkompisar, inte för att vi pratar mycket politik när vi ses men ändå, så upplever jag inte att de är särskilt höger eller konservativa. Visst finns det inslag av sämre kvinnosyn och annat smått och gott hos någon men mest uttrycks en frustration över sakernas tillstånd. Den där känslan av att Sverige blivit lite absurt.

Här finns skäl till eftertanke. På något vis har vi tappat trovärdighet i många mäns ögon. Kanske har sättet att beskriva politiken upplevts som provocerande, till och med hotfullt och ibland anklagande. Visst kan väl en och annan LO-arbetare med rätta känna sig hotad på jobbet av utländsk arbetskraft. Ironiskt nog trots att det är svensk höger som luckrat upp regelverken. Men inte heller män som är akademiker älskar oss som förr.

Visst finns det en och annan karl som, liksom jag, är medveten om att vi fått lära oss sådant som inte är främjande för jämställdheten. Men vi vet om det och jobbar med det. Men vill inte bli klassificerade som as per definition. Då tappar man lätt sugen att bättra sig. Det tycks även som att den yngre generationen män som nu växer upp har mer konservativa värderingar, i synnerhet vad gäller jämställdhet, än den äldre. Att kvinnosynen har försämrats.

Men varför? Bottnar det i en uppgivenhet. Att den generation som ska stå för det nya, med progressiva och utmanande idéer i stället längtar tillbaka till en tid där de kan vara ”ohotade” i sina ideal. Det har till och med gått så långt att polariseringen flyttat in på dejtingapparna.

Samtidigt finns ojämställdheten kvar. Så hur pratar vi om det för att involvera och engagera i stället? Hur kan en socialdemokrati åter adressera män i större utsträckning? Utan att tappa kvinnorna?

De unga män som kanske inte klarar skolan, inte planerar för eller inte kan studera på universitetet, som saknar alla verktygen för att inte kliva i ojämställdhetsfällan men som kan räkna med perioder av arbetslöshet, skador och hård konkurrens i arbetslivet. Det är inte säkert att de känner sig som det där priviligierade och överlägsna könet när de kliver upp på morgonen. Kanske har deras pappor samma känsla? Man knegar, bidrar till samhället och försöker var en bra pappa och respektive. Men ändå den där känslan av att man ska sättas åt och förstå hur priviligierad man är.

Det är klart att det bottnar i vem socialdemokratin ska vara till för, oavsett kön. Om klassperspektiv. Om att känna sig prioriterad eller förfördelad. Att vara sedd, förstådd eller missförstådd. Att bygga förbundet mellan arbetarklassen och medelklassen. Som ändå har det mesta gemensamt, såväl kvinnor som män.

Vill vi ha riktigt stort väljarstöd måste vi nå även männen. Då kan man ställa sig frågan: Hade mitt 17-åriga jag blivit medlem i S idag? Varför, varför inte? Det är något för den socialdemokratiska valanalysen att gräva i.

Jimmy Jansson (S) är kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna