Daniel Färm: En (s)tram migrationspolitik – Utan SDs orimligheter

Innebär högerpartiernas regeringsöverenskommelse ett paradigmskifte inom migrationspolitiken? Nja. Det verkliga paradigmskiftet genomfördes under de socialdemokratiskt ledda regeringarna efter 2015. Då gick vi från en allt för stor migration i förhållande till en allt för dåligt fungerande integration – till en betydligt mer stram syn på både asyl- och annan invandring, samt krafttag för att bryta segregationen. Så nej, den nya regeringens politik innebär inget paradigmskifte, som Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson påstår.

Vissa av Sverigedemokraternas migrationsförslag slår in öppna dörrar eller är i praktiken en fortsättning på den politik som Socialdemokraterna har fört i många år nu. Andra förslag är orimliga. Det kan leda till att pendeln i den allmänna opinionen nu svänger tillbaka något. Vi skulle kunna få se ett paradigmskifte i debatten: en rekyl, med ökat fokus på hur orimliga vissa av högerpartiernas förslag är.

För Socialdemokraterna handlar det om att stå upp för den egna politiken, oavsett om det är något som andra partier också tycker eller inte. En socialdemokratisk migrationspolitik behöver sträva efter migration i ordnade former, och utgå från våra integrationsförutsättningar, asylrätten, ansvarsfördelning och internationell solidaritet.

För att skapa förutsättningar för migration i ordnade former, så är det rimligt att ständigt fortsätta stärka gränsbevakningen och kampen mot människosmuggling, motverka så kallade ”mixed flows”, fokusera på skyddsbehövande i vårt närområde, krav på att den som får stanna lär sig svenska och inte begår grova brott, samt att den som får avslag ska återvända.

Men det behövs även aktiva jobb-, skol- och bostadssatsningar samt ansvarsfördelning för att få en fungerande integration. Att Sverigedemokraterna stryker i princip alla aktiva integrationssatsningar spär på och förvärrar segregationen. Det gör även deras nej till en ansvarsfördelning av de som kommer till vårt land mellan olika kommuner.

Sverigedemokraterna och högerregeringen driver en politik som förvärrar – inte bryter segregationen. Deras politik spär på och förvärrar de problem som har uppstått till följd av en allt för stor invandring och en allt för dålig integration: arbetslöshet, framväxten av parallellsamhällen, hårt segregerade bostadsområden och skolor där det enbart går infödda elever samtidigt som det i andra skolor enbart går utlandsfödda, våld och gängbildning, hedersförtryck, med mera.

Socialdemokratin inser att ett hållbart förhållningssätt till ofrivillig migration är att verka för att komma till rätta med orsakerna till att människor tvingas fly. Det gör man knappast bäst genom att dra ned på biståndet. Tvärtom, faktiskt.

Det är också rimligt att skyddsbehövande som kommer till Sverige i första hand får tillfälliga uppehållstillstånd – och sedan förutsätts återvända när konflikten eller förföljelsen har upphört. Samtidigt vet vi att många konflikter och förtryck blir långvariga. Förr eller senare blir det tillfälliga skyddsbehovet ofta mer långvarigt – ja, permanent. Att helt utesluta möjligheten för permanent uppehållstillstånd för alla de som kommer till Sverige för att få skydd undan krig och förföljelse är dåligt för integrationen och orimligt som absolut regel.

Sverige behöver ta emot färre, men också se till att de som har kommit hit för att stanna integreras i det svenska samhället – inte aktivt förpesta livet för dem och få dem att känna sig oönskade.

På samma sätt är det rimligt att den som kommer till Sverige för att stanna här tillfälligt ska ha begränsade möjligheter att ta hit sin familj. Men även här blir det orimligt att den som stannar här längre tid inte ska få återförenas med sina barn eller sin partner. Det finns inget egenvärde i att jävlas med människor som redan befinner sig i ett utsatt läge.

Samtidigt har debatten efter valet på ett olyckligt sätt nästan enbart fokuserat på det minskade antalet kvotflyktingar och möjligheten att utvisa personer på grund av ”bristande vandel”. Båda är dåliga förslag, som drar i fel riktning: Men de utgör knappast något ”paradigmskifte”.

På ett övergripande plan behöver Sverige under överskådlig tid fokusera på att bryta segregationen och ha en minskad invandring till vårt land. Sverige behöver ta emot färre, men också se till att de som har kommit hit för att stanna integreras i det svenska samhället – inte aktivt förpesta livet för dem och få dem att känna sig oönskade. En sådan rimligt stram linje har Sverige haft i snart sju år redan. Att låtsas att de förslag som högerregeringen nu driver skulle innebära ett fullständigt paradigmskifte inom migrationspolitiken är därför fel.

Sverigedemokraterna vill ha en konflikt mot vänster-mittenpartierna om migration. Men den huvudsakliga konflikten mellan högerpartierna och Socialdemokraterna kommer att handla om exempelvis jobb, välfärd och regeringens kommande nedskärningar.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken