Gustaf Lantz: Vi har fått allt mer av en amerikansk politisk karta
När jag skriver denna krönika befinner jag mig på andra sidan valresultatet. Och när ni läser den kommer ni veta hur det gick. Om det inte blir en nätrullare där varje liten utlandsröst måste räknas några gånger innan bollen dimper ner.
Förklaringarna till resultatet kommer snabbt finnas på ledar- och Facebooksidor. Helt plötsligt kommer utgången varit given på förhand. Men just nu vet faktiskt ingen. Och få påstår att de gör det. Därför tänker jag att det kan vara intressant för framtida forskare som bläddrar i arbetarrörelsens arkiv att veta hur en valarbetare från Uppsala län tänkte på valdagen.
Även om många mätningar visar att partierna ligger väldigt nära föregående vals resultat pekar mycket på att deras väljare i många stycken är utbytta.
På Älvkarleby marknad hade SD ett tält och delade ut kepsar och t-shirt. Dessa togs emot med entusiasm av många. Det var fler nyfikna besökare vid SDs tält än vid vårt. I välmående Knivsta, där många stockholmspendlande tjänstemän slagit ner sina bopålar, blir min meddörrknackare chockad när en man säger att han ska rösta på SD. ”Sa han att han skulle rösta på SD?”.
Vi har fått allt mer av en amerikansk politisk karta. I USA är Demokraterna starka bland akademiker och personer som bor i städernas höghusområden.
På landsbygden och bland arbetare sitter Republikanerna med trumf på hand.
I Sverige blir dansbandsossarna färre, men Mozartsossarna fler.
Med en hantverkarbil på uppfarten i Bålsta är förväntningarna låga på ett positivt samtal vid dörren. Men när man kryssar sig fram mellan tesslorna till en villadörr i Enköping känns rösten nära.
Vi får se om mina anekdoter även backas upp av siffror när vi ska sammanfatta 2022 års val. Skulle högern bli större bland arbetare har vi en svår kris i arbetarrörelsen. När LO-förbund kompletterar den politiska samverkan med Socialdemokraterna med samarbeten med andra partier finns all anledning att noggrant observera hur medlemmarna röstar. Sådana samarbeten kan verka ofarliga inom samma block, men de riskerar att även bereda väg för samarbeten med partier med annan blockhemvist.
När jag var i Florida under valrörelsen 2018 såg det bra ut när jag steg på planet strax efter att vallokalerna stängde. Otålig och självsäker som Suhonen inför en presskonferens om Palmemordet utropade jag Hillary som segrare. Ibland är gränsen mellan förhoppning och tro alldeles för diffus. När jag slog på telefonen på ett snöigt Arlanda hade Trump vunnit. Jag har fått äta upp mitt jinxande flera gånger om. Detta kommer jag inte göra om. Jag kommer inte sia om vem som vinner valet innan någon av statsministerkandidaterna erkänner att det andra blocket har vunnit. Och sedan väntar förhandlingarna från helvetet innan jag kommer uppdatera något om vem som vann.
Vad som är klart redan nu är att vi gjorde en fantastisk valrörelse. Under hela valrörelsen hörde jag inte ett ord om Magdalena Andersson. När Ebba viftade med falukorvar och Jimmie lovade att sänka bensinpriset med nio kronor stod hon där trygg och lugn. Lågaffektivt bemötande av gaphalsar är effektivt.
Men samtidigt som hon stod i tv och gjorde sitt för valseger, gjorde vi andra vårt vid dörrarna, telefonerna och valstugorna. Det jobbet är för mig lika beundransvärt oavsett utgång. Vi gav allt.
Den vetskapen kommer betyda mycket oavsett om vi gråter av glädje eller sorg när vi slutligen vet hur det här ödesvalet slutade.
Gustaf Lantz är socialdemokratisk riksdagsledamot
