I den starka statens namn

Det finns sällan genvägar till något ”perfekt”. Detta gäller inte minst så komplexa system som samhällsbyggen. Här går det naturligtvis utifrån ideologiska och socioekonomiska perspektiv att komma till diametralt motsatta slutsatser och föreställningar gällande målbilden.

Det finns två stora motpoler i tankarna kring samhällsbygget, som i grunden gäller om staten och statens roll i samhället och i människors liv.

För mig har det alltid varit självklart med den starka staten och med den en väl fungerande och utbyggd välfärdsstat och där det som åligger det allmänna att tillhandahålla görs i egen regi med egen personal, med andra ord en stor gemensam sektor. Men då staten per definition är en kontroll-och tvångsmakt så ska den begränsas till att verka för medborgarna inom givna ramar där demokratiska värderingar är i första rummet och våra fri- och rättigheter aldrig får inskränkas för att uppnå politiska mål, hur behjärtansvärda eller viktiga de än kan anses vara.

Den starka staten ska syfta till att lyfta upp och säkerställa ett jämlikt utgångsläge för medborgarna och ta hand om de svagaste och mest sårbara i samhället samtidigt som det är en självklarhet att den är lagbunden att upprätthålla och säkerställa den personliga integriteten och de friheter vi tillförsäkras och att rättsstatens principer efterlevs och allas likhet inför lagen.

Min starka stat har ett skyddsnät om någon faller, men håller inte någon nere. Min starka stat öppnar upp möjligheter, inte hindrar någon att försöka. Min starka stat skyddar dem som behöver skyddas, inte förbjuder i onödan. Min starka stat tillåter misslyckande, inte straffar försök. Min starka stat vårdar de sjuka, inte ifrågasätter den svage. I min starka stat är kontroll bra men förtroende bättre. I min starka stat leker alla barn bäst, inte bara de rikas.

Det finns inga genvägar till en stark välfärdsstat, det finns ingen genväg till en väl fungerande gemensam sektor. Det kräver medvetenhet, tålamod och idogt reformarbete men framför allt den politiska viljan och prioriteringen, för det är inte pengarna som saknas.

Den gemensamma sektorn och välfärden är inte en kostnad, utan en investering.

Ett politisk åtagande att systematiskt och målmedvetet bygga upp ett samhälle där alla har en plats, där kollektiva lösningar appliceras på gemensamma problem. Där inte den starkes rätt råder utan ett solidariskt samhälle, där det inte är plånbokens tjocklek som styr alla förutsättningar. En politik som jämnar ut den Matteuseffekt, i brist på bättre ord, som blivit så självklar i samhället av i dag.

De som tjänstgör i den gemsamma sektorn är de som bär upp den starka staten. De tjänar landet och medborgarna på ett sätt som vi ska vara tacksamma för. Därför måste vi sluta prata om skatt och gemensamma finansieringar som något negativt. När högern frågar hur det ska finansieras så ska vi inte slira på sanningen eller skämmas över det självklara, utan svara med stolthet och tydlighet: GEMENSAMT. Den gemensamma sektorn och välfärden är inte en kostnad, utan en investering.

Tillsammans och endast tillsammans kan vi nå närmare social, kulturell och ekonomisk demokrati. Även den längsta resan startar med ett första steg, låt oss ta det gemensamt med jämlikhet, solidaritet och rättvisa som ledstjärnor. Det är i den ekonomiska politiken vi vinner väljare från våra politiska konkurrenter och segrar över våra politiska motståndare.

Jan-Erik Fröderberg