Anne-Marie Lindgren: I krisens spår måste vi lära oss att prioritera

Påpekandena om att det väntar bistra tider kommer tätt numera. Med tämligen stor rätt, dessutom. Stigande inflation, hotande lågkonjunktur, kriget i Ukraina och effekterna för världen i form av energi- och spannmålsbrist, pandemins efterdyningar, klimatkrisen som snarast hotar att bli värre, med mera.

Mindre tätt är det med reflektioner kring vilka nya krav det ställer på politiken. Faktum är nog att krisinsikten, trots alla rapporter, verkar betänkligt låg.

Alla förslag om olika former att generellt få ner energikostnaderna för hushållen innebär förstås en avlastning i det korta perspektivet, men kan i ett längre perspektiv faktiskt ytterligare driva på inflationen. För om priserna för hushållen sjunker, kvarstår ju efterfrågan eller kanske rent av ökar. Och om efterfrågan ökar på en vara det är brist på så, tja, då brukar priset stiga ytterligare. Samma sak gäller med livsmedelspriserna.

Något liknande gäller kravet från en del håll, att nu måste lönerna höjas för att kompensera för prisstegringarna. Haken är att företagen inte fått mer pengar att betala högre löner med – de högre priser de har måst ta ut har gått åt till att betala stigande inköps- och produktionskostnader. Höjda löner innebär alltså att företagen måste höja priserna ytterligare för att klara de ökade lönekostnaderna.

Vilket – precis som under 1980-talet – betyder ännu mer inflation. Eller ökad arbetslöshet, om de stigande priserna får efterfrågan att minska, så att personal måste sägas upp. Det finns helt enkelt inget sätt att kompensera alla för generellt höjda priser. Alldeles särskilt inte när det handlar om prisökningar som beror på faktisk brist på vissa mycket centrala produkter, som energi eller livsmedel.

Det betyder givetvis inte att man ska strunta i de problem som inflationen alldeles oförnekligt skapar. Inte minst energipriserna ÄR ett problem, eftersom de slår rakt igenom hela ekonomin och genom människors vardagsliv. Men generella subventioner är ingen lösning, allra minst med tanke på att dagens brist kan beräknas bli långvarig, och med tanke på att förbrukningen, oavsett inflationsnivå, ändå måste minska av klimatpolitiska skäl.

Det krävs helt enkelt ett annat sätt att tänka, där det kortsiktigt nödvändiga i att hantera dagens brist- och kostnadsproblem sätts i sitt sammanhang med det långsiktigt precis lika nödvändiga i att minska den totala förbrukningen. (Själv muttrar jag som flera gånger förr över den moderata dumheten att stryka regeringsförslaget om stöd till energieffektivisering i flerbostadshus. Det är en beprövad metod att få ner förbrukningen av energi. Och med det förstås kostnaderna.)

Och detta, behovet att verkligen tänka i nya mönster gäller mer än energipriserna.

Inflationen slår mot de egna hushållsutgifterna – el, mat, boendekostnader. Det betyder att det knappast finns utrymme för skattehöjningar (fast OK; värnskatten skulle man nog kunna ta tillbaka); tvärtom finns krav på stöttande insatser för de grupper som inte har några marginaler att ta av. Samtidigt finns klara behov av ökade resurser för sjukvården och äldreomsorgen och för sociala insatser i de mest utsatta bostadsområdena, ökade utgifter för försvaret är i praktiken redan beslutade, rättsväsendet behöver mer pengar, och det krävs, som sagt, stora investeringar för den nödvändiga klimatpolitiska omställningen.

Hur många miljarder rinner ut på ren välfärdskriminalitet som möjliggörs genom alltför generösa regelverk?

I en debattartikel i Expressen skriver företrädare för Kommissionen för skattenytta (en privat organisation, som i huvudsak sponsras av näringslivet men mer saklig än Skattebetalarnas förening) att det nu finns ”noll utrymme” för slöseri med skatter. Lösningen, enligt artikeln, är ”ökad effektivitet i statlig, regional och kommunal förvaltning. Verksamheterna måste skötas mer effektivt”. Naturligtvis ska man alltid ha ögonen på att offentliga verksamheter fungerar väl, men den där föreställningen att man med det löser alla finansieringsproblem – den ska man glömma, Det har varit ett mantra sedan mitten på 1980-talet, och har det inte räckt för att lösa problemen hittills lär det inte räcka i fortsättningen heller.

Snarare handlar det om att börja skilja mellan viktigt och oviktigt och ställa frågan vad som är mest centralt att skydda – och hur det ska gå till. Så där en 20 miljarder för rut- och rotavdragen, är det den mest angelägna satsningen från välfärdssynpunkt, eller gör pengarna större nytta någon annanstans, äldreomsorgen till exempel? Är det rimligt med en ordning där sjukhusen ständigt ställs inför nya besparingskrav samtidigt som regionerna bara har att betala kostnaderna för nätläkarna (som inte avlastar sjukhusen det minsta) oavsett ökningstakt? Hur många miljarder rinner ut på ren välfärdskriminalitet som möjliggörs genom alltför generösa regelverk?

Det är svårt att med någon grad av trovärdighet driva en valrörelse med löften om stora reformer eller stora skattesänkningar. Snarare är det dags att pränta in nödvändigheten av just prioriteringar, och att kärva tider kräver ordentlig hushållning.