Anne-Marie Lindgren: Lagkrav på friskolor inte nog för att få djävulen ur båten

Ett gammalt ordstäv säger att har man tagit djävulen i båten får man också ro honom land. Vilket väl kan översättas med att om man råkat göra något mindre välbetänkt så får man också ta på sig uppgiften att lösa problemet. Det skulle kunna stå som motto för dagens bekymmer med att hantera privatiseringspolitikens konsekvenser.

Att friskolereformen enligt 1991/92 års proposition från regeringen Bildt inte var särskilt genomtänkt, välunderbyggd eller ens realistisk torde breda majoriteter i dag kunna ena sig kring.

Det är bara att jämföra propositionens förhoppningar om högre kvalitet, bättre kostnadskontroll, många fler pedagogiska alternativ, fler småföretag och fler kooperativ med dagens verklighet – som ser helt annorlunda ut. Där friskolorna snarast driver upp kostnaderna, där den kvalitet som heter lika chanser för alla försvagas, där segregation och elevsortering ökar och där småföretag och kooperativ slås ut av växande skolkoncerner styrda av starka finansiella intressen med större intresse för vinstmöjligheterna än för pedagogiken.

Men vad vi ska göra åt eländet – det är inte så lätt att veta.

Den nya rapporten ”Marknadsskolan”, som tagits fram på uppdrag av Lärarnas Riksförbund är ett exempel på det.

Uppdraget var från början att föreslå en ny driftsform för privata skolföretag, så att aktiebolagen kunde fasas – enligt tanken att det är aktiebolagsformen, med dess överordnade krav att främja aktieägarnas ekonomiska intressen, som skapat problemen.

Utredarna stannar dock för att detta knappast är möjligt, och de har dessutom dragit slutsatsen att det egentligen inte är bolagsformen som är problemet. Problemet är vad de kallar ”den institutionella ramen” kring friskolorna, alltså själva regelverket.

Med ett annat regelverk, utformat för att blockera de negativa effekterna av vinstintressena, behöver man inte ändra driftsformerna, menar utredarna. För aktiebolagen har ju att verka inom ramen för de lagar och regler som gäller; problemet i dag är att reglerna lämnar för stort utrymme för åtgärder som är bra från vinstsynpunkt men inte från skolsynpunkt.

Framför allt är de kritiska mot skolpengens konstruktion.

Det ligger, självklart, en hel del i att åtskilligt av dagens problem beror på ett otillräckligt eller alltför generöst regelverk, utformat mer med hänsyn till företagens intressen än till samhällets.

Jag har själv under mina många år som friskolekritiker skrivit att ändrade regler, som helt enkelt försvårar möjligheterna att skapa vinster med mindre önskvärda metoder, kan vara ett enklare sätt än åtgärder för vinstbegränsningar.

Utredarna föreslår en särskild friskolelag, som ska precisera vilka krav som företag måste uppfylla för att få driva fristående skolor. Några exempel på krav de menar ska ställas är redan välkända i debatten, som att offentlighetsprincipen ska gälla, att kösystemet ska avskaffas och skolpengen vara mer flexibel och inte kopplad till de kommunala skolornas kostnader. Andra förslag de anser tänkbara är att sätta ett tak för hur många enheter ett företag får driva, ha tvingande regler för insyn och kontroll över hur pengarna används och större begränsningar i etableringsfriheten.

Och ja, jag delar uppfattningen att den här typen av förändringar skulle få bort åtskilligt av dagens problem. Framför allt skulle de minska intresset från stora, rent finansiella aktörer att ge sig in i skolbranschen, eftersom de nya reglerna skulle göra vinstmöjligheterna mycket mindre. Och det är de finansiella aktörerna som driver på koncentrationen till stora koncerner, och det är de stora koncernerna som – i kraft av just sin storlek – svarar för de stora snedvridande effekterna.

Men räcker det?

Jag tvivlar. Liksom många av de ekonomer, exempelvis Jonas Vlachos, som på allvar grävt ner sig i frågan om marknadsmekanismernas effekter för verksamheter som faktiskt inte ska styras av marknadsmekanismer. Marknadens logik är nämligen, som utredarna själva konstaterar, något annat än den logik som ska styra skattefinansierad välfärdsverksamhet.

Det behöver inte handla om någon särskild vinstjakt, det handlar helt enkelt om att kapitalägare vill ha viss avkastning på sina investeringar för att alls göra dem.

Välfärdsåtgärdena ska omfatta alla – även grupper som kostar mycket och som inte genererar några vinster. Men marknadens mekanismer styr, ofrånkomligt, bort från det icke-lönsamma; företag går in på en marknad för att tjäna pengar, inte för att förlora pengar. Möjligheterna till vinst styr företagens val av verksamhet. Det behöver inte handla om någon särskild vinstjakt, det handlar helt enkelt om att kapitalägare vill ha viss avkastning på sina investeringar för att alls göra dem.

Så med vinstsyftande företag kvar i skolan, om än bättre reglerade och kontrollerade än i dag, har vi kvar de segregerande mekanismerna.

Vinstsyftande företag kommer primärt att välja att etablera sig där verksamheterna kan drivas till rimliga kostnader. Eller kräva oerhört mycket mer betalt för att etablera sig någon annanstans.

Vi kan nog ro djävulen i land med de typer av åtgärder utredningen föreslår, men vi lär inte få ut honom ur båten…