Vinstförbud bör inte gälla alla i välfärden

Man kan ha åsikten att den offentliga välfärden inte behöver några privata initiativ utan klarar sig på egen hand. Historien visar dock på svagheter i den offentligt utförda välfärden, både vad gäller kvalitet och kostnader.

De flesta som startar eget inom välfärden gör det inte för att tjäna pengar utan för att man har en idé om hur man kan driva sin verksamhet på ett bättre sätt. Att kraftigt försvåra privata initiativ leder till en långsammare kvalitetsförbättring inom välfärden.

Risken är att den debatten kommer att drabba även de små skötsamma företagen.

Jag vill lyfta fram att möjligenheten att starta eget är viktig för att ta hand om dem som vill förbättra verksamheter men som inte lyckats inom de offentliga ramarna.

Det är sällan någon större kritik mot mindre enheter som drivs av engagerade verksamhetsutövare men desto mer mot de stora vinstdrivna företagen. Risken är att den debatten kommer att drabba även de små skötsamma företagen.

Det stora skiftet i vinstens drivkraft kommer när företaget säljs till koncernen. Då försvinner, eller avtar, grundarnas huvudanledning till att driva sitt företag – att bedriva verksamheten på ett nytt och bättre sätt.

Ledningen måste i första hand se till att rimlig vinst uppnås, trots allt måste man tjäna in de pengar som betalats för köpet.

De stora bolagen bidrar med väldigt lite förutom att ge ordentligt med pengar till entreprenörerna som startat företagen de köper. Nya idéer kommer sällan eller aldrig från de stora koncernerna, utan från individuella eldsjälar.

Min erfarenhet som vårdgivare är att man inte har någon större nytta av dem vad gäller kvalitetsarbetet. Det kan finnas fördelar med en finansiellt stark ägare men det är trots allt sällan som det behövs några jättebelopp för att starta eller utveckla ett välfärdsföretag.

Nackdelarna med storföretagen är att vinstintresset blir för stort. Det ligger i deras DNA att växa och ta marknadsandelar. Här är det inte behovet som styr, utan ekonomin.

Då man inom välfärden inte kan sätta sina priser efter utbud och efterfrågan, har man bara ett sätt att agera och det är att anpassa sig efter det rådande regelverket. Det innebär en frestelse att tänja på oklarheter i avtalen till sin egen ekonomiska fördel.

Det kan få konsekvensen att man börjar dra ner på dyrare men önskvärda åtgärder, man prioriterar de behandlingar som ger en högre vinst framför dem med sämre marginal. Eller att man börjar behandla personer som egentligen inte behöver någon mer avancerad åtgärd.

Då fördelarna med stora koncerner är mycket måttliga medan nackdelarna kan bli betydande, anser jag att de bör begränsas, de tillför mer skada än nytta.

Med de små privata företagen är det tvärtom, de tillför mer fördelar än risker. Det finns konkurrenslagstiftning mot för dominerande aktörer på en marknad. På motsvarande sätt skulle man kunna begränsa storleken på koncerner inom välfärden. Det kan vara inom en region eller inom Sverige. De sex sjukvårdsregionerna skulle kunna vara en lämplig storlek för konkurrensbegränsningar.

För sjukvården förefaller ett rimligt tak vara en omsättning på runt 200 miljoner kronor, det skulle effektivt medföra att riskkapitalister, utländska ägare och börsbolag skulle avhålla sig från välfärdsområdet, då deras affärsidé bygger på att skala upp sin verksamhet.

Det är därför önskvärt att regeringen tillsätter en utredning med klara direktiv om att komma med förslag hur de stora bolagen ska kunna begränsas med ett konkurrensförbud.

Tycho Tullberg, ortoped och tidigare vårdentreprenör, medlem i Socialdemokraterna i Bromma.