Anne-Marie Lindgren: Det är en utmaning att reformera skolpengen

Regeringens lagrådsremisser om nya regler för skolpengen respektive ändrade regler för friskolornas antagningssystem har förstås utlöst en serie arga reaktioner från friskolelobbyn. Likaså som väntat går de i skrämselpropagandans tecken. Valfriheten är hotad, 900 skolor kommer att läggas ner, och varför vill S förstöra skolgången för hundratusentalet barn?

Inte ett ord om de problem som är anledningen till att regeringen föreslår ändrade regler, än mindre några alternativa förslag på hur problemen ska lösas. Allt är ju nämligen så bra, så bra precis som det är nu.

Vilket det, som sagt, inte är.

Reaktionen – skräckpropaganda i stället för problemlösningar – känns igen. Det är den vanliga när egenintressena hos mer gynnade grupper hotas. Men där man alltid försöker framställa det som att det är ”vanligt folk” som hotas.

Det är, ska förstås sägas, inte helt komplikationsfritt att ändra regler som många hunnit anpassa sig till, hur fel reglerna än slår. Men det kan aldrig vara ett skäl för att låta felaktiga regler fortsätta att ställa till skada – bara ett skäl att, om det behövs, ha vettiga övergångsbestämmelser.

Regeringsförslaget om skolpengen innebär att friskolornas ersättning inte längre med automatik ska följa de kommunala skolornas kostnader. Med den följsamheten – som vi alltså har i dag – får friskolorna många gånger en överersättning, eftersom de kommunala skolorna har vissa kostnader som friskolorna inte har. De kostnaderna bör räknas av, när ersättningen till friskolorna ska bestämmas.

I debatten har siffran 85 procent av den kommunala ersättningen nämnts, men lagrådsremissen innehåller inte någon siffra på hur stor avräkning som ska göras. Beräkningen av ersättningen till de fristående skolorna ska göras individuellt för varje skola med utgångspunkt i sådant som elevantal, och elevernas olika behov och förutsättningar. Tanken förefaller vara att regeringen, eller skolmyndigheten, ska utfärda vissa föreskrifter om hur beräkningarna ska göras.

Ersättningen kan alltså komma att variera mellan olika skolor, och det är naturligtvis rimligt. Alla friskolor arbetar inte under samma förutsättningar. Mindre skolor utanför de stora tätorterna, med en huvudman som bara driver en eller två enheter, skiljer sig en hel del från de stora koncernskolorna i storstäderna.

De stora koncernerna bygger sina vinster just på dagens överersättning. Och det är de stora koncernerna, typ Academedia och IES, som främst driver problemen med segregerande elevurval, glädjebetyg och höga andelar icke-behöriga lärare.

Vinstmöjligheterna minskar med de nya reglerna, även om de inte försvinner. Men om de finansiella intressenterna i skolan börjar dra öronen åt sig är det positivt!

Regeringsförslaget innebär flera förbättringar i förhållande till dagsläget. Att den rena överersättningen försvinner är välkommet, liksom också den automatiska följsamheten till de kommunala skolornas kostnader.

Det är inte rimligt att, som i dag, ersättningen till friskolorna automatiskt ska höjas, om anslagen till de kommunala skolorna måste ökas för att det uppstått kostnadsökningar just där – utan att det för den skull gjort det hos de fristående skolorna.

Dagens regler, kan man säga, är gjorda ur ett producentperspektiv; kommunala och privata anordnare ska ha samma villkor. De nya reglerna utgår från ett verksamhetsperspektiv; skolornas förutsättningar och skolornas skilda åtaganden ska bestämma ersättningens storlek.

Det är inte alltid så enkelt att ta sig igenom texter från Regeringskansliet. Det är svårt att ur lagrådsremissen utläsa om det som kallas basresursen – grundersättningen för undervisning, skolmaterial, lokaler, et cetera – ska följa eleven som en särskild skolpeng, oavsett vilken skola den har valt.

Om intäkterna minskar utan att de fasta kostnaderna för personal och lokaler sjunker proportionellt blir kravet att ”spara” på något annat.

Det finns dock skäl att påpeka att det finns problem med den typen av elevrelaterad ersättning, helt enkelt därför att den tunga kostnaden – personalen – beror av antalet klasser snarare än av antalet elever.

Vare sig klassen består av 25 eller 30 elever, krävs en lärare och alltså en lärarlön. Om antalet elever i en klass minskar – till exempel för att några gått över till en nystartad friskola – behövs fortfarande en lärare, så kostnaden påverkas inte.

Däremot blir intäkterna, den sammanlagda skolpengen, mindre när elevantalet sjunker. Det är enbart när så många elever försvinner att det går att slå ihop två klasser till en som kostnaden sjunker.

Om intäkterna minskar utan att de fasta kostnaderna för personal och lokaler sjunker proportionellt blir kravet att ”spara” på något annat. Som regel blir det kringverksamheter av olika slag, som kulturaktiviteter, läxhjälp, inköp till biblioteket.

Det som ser ut som rättvisa – lika stor skolpeng för alla – kan i praktiken slå så att vissa elever faktiskt får sämre skolresurser än andra.

Så i det arbete med föreskrifter om hur ersättningen ska beräknas, som aviseras i lagrådsremissen, finns det goda skäl att ta med frågan om dagens individualiserade skolpeng.

Anne-Marie Lindgren