Framtidstron som byttes mot invasion 

För ungefär åtta år sedan, i början av 2014, var jag under några dagar och fotograferade och skrev för svenska medier om händelserna kring Majdan-torget i Kiev. En kort och anekdotisk upplevelse, men stark. 

Nu när Ryssland invaderar landet så funderar jag mycket på de människor jag träffade.  

Att komma från ett rent Sverige till en plats där det varit stora protester och våldsamheter var som att kliva in i en Mad max-film. Kullerstenen fanns inte längre kvar och marken var svart av bränd lera. Husfasaderna svedda och överallt fanns vallar av bröte som demonstranterna barrikaderat sig med och utbrända fordon.  

Det fanns en sorg över att så många mist livet men också ett hopp. Många såg det som en seger mot en förtryckande regim, nu skulle en revolution bana väg för att landet skulle närma sig väst.  

I det tältläger i mitten av torget som huserade paramilitära demonstranter satt bilder av Putin med djävulshorn. Fulla och påtända människor med alltifrån automatvapen till påkar, yxor och hockeyklubbor drog runt. När mörkret föll hördes då och då skott som fick folksamlingar att skingras.  

Men det var inte skott och skrik som dominerade kvällarna kring torget. I stället samlades människor för att tillsammans sjunga och lyssna på tal om frihet.

Men det var inte skott och skrik som dominerade kvällarna kring torget. I stället samlades människor för att tillsammans sjunga och lyssna på tal om frihet.  

Jag var långtifrån den enda journalisten på plats. Flera tv-team filmade förödelsen och intervjuade representanter från den internationella politiken som besökte för att visa sitt stöd.  

En scen som finns kvar i mig var en pappa och son iklädda militärkläder. Sonen är i lågstadieåldern men i stället för att vara i skolan har han varit här i flera veckor och sett både vuxna och barn mista livet. Pappan ser trött ut när han tänder en cigarett. De hoppas att alla deras vänner inte dött förgäves men de vågar inte åka hem innan den nya regeringen är på plats och landet slitit sig loss från Rysslands makt helt.  

En känsla som jag ville förmedla i ett reportage jag skrev för Göteborgs-Posten var den kreativa plats som torget var. Kulturskapare från stora delar av landet kom dit och målade, skulpterade och spelade in musik. De talade om verk som skulle bevaras till eftervärlden för att påminna dem om den kamp som demokratin vunnit mot regimen.  

Allt skulle bli annorlunda, nu var landet en del av väst.  

Åtta år senare verkar landet riskera att bli del av något annat.