Jimmy Jansson: Mandatperioden går mot sitt slut

Det kräver alltid reflektion inför framtiden. Finns lusten, viljan, kraften och förutsättningarna för att fortsätta engagera sig politiskt? Och framför allt, finns förtroendet?

Rollen som förtroendevald i allmänhet, och som kommunstyrelsens ordförande i synnerhet, har förändrats. Det är slitsamt men samtidigt oerhört stimulerande. Det är dock fortsatt ett uppdrag som inte är helt konstruerat för att kombineras med föräldraskap till relativt små barn. Å andras sidan, vilken sysselsättning är det?

Kraven på tillgänglighet till medborgare, media och medarbetare är hög. Och alla gör de anspråk på dig, din tid och dina åsikter. Du ska vara insatt, påläst och kunna ge svar på tal, dra slutsatser och föra resonemang. Försöka landa i lösningar som så många som möjligt åtminstone kan leva med, helst gilla. De flesta av oss har fått utveckla detta under resans gång, genom ett och annat misstag såväl som genom hårt slit.
Frågorna som ska hanteras kan handla om nästan vad som helst. Ett cykelställ varvat med nationella frågor. Men det är ju också en del av sporren att leverera svar och det driver på en rätt hygglig personlig utveckling. Milt uttryckt.

Ovanpå detta ska vi hålla ihop vårt parti, få genomslag för vår politik och lyckas få en tjänstepersonsorganisation att omsätta våra beslut i praktisk handling. Dessutom ska vi samarbeta och bygga koalitioner med flera partier, vilket är en konstart i sig att behärska. Hur ska alla partier bli tillräckligt nöjda utan att det egna partiet begår övergrepp på sig själv och sina väljare? Balansen på skör lina är påtaglig.

Efter snart tolv år som KSO så vet jag nu ungefär vad en mandatperiod har att erbjuda. Det känns ändå lite ”skönt”.

• Två till tre mediastormar/ ”skandaler” av något slag att hantera. Ofta orsakat av något du omöjligt kunde förutsäga eller förhindra.
• Minst två tillfällen med överraskningar som sätter den kommunala ekonomin i rejäl gungning.
• Åtminstone ett tiotal knäckfrågor som den politiska majoriteten inte förberett sig på och som måste lösas.

Plus lite annat smått och gott oväntat som aldrig skett förr. Som en pandemi, något våldsbrott utöver det vanliga eller en väderkatastrof.

Och sedan har man ju sin familj. Det vore att ljuga att säga att det inte är ett pris som betalas. För egen del och för familjen. Det är inte en bonus alla dagar att ha en pappa som är en offentlig person. En politiker är inte direkt samma som fotbollsproffs eller sångare i stort band. 

Och så säger de att politiker inte lever i verkligheten. Jodå, det gör vi. Jag behöver hantera strul med skolan, få logistiken till barnens fritidsaktiviteter att gå ihop och jag har föräldrar som brottas med åkommor och slåss med Försäkringskassan jag med. 

Och inte blir man yngre heller. Jag har aldrig förstått mig på halvsura konservativa gubbar men jag har alltid kunnat gilla dem. Livserfarenheten och insikterna från livet. Jag känner ibland hur det smyger sig på, det där lätt reaktionära. Behovet av principer och struktur. Att inte orka med tjafs utan bara sätta ner foten. Men min progressiva ådra lever trots allt och frodas. Det får jag nog tacka barnen och frun för. 

Inget i detta uppdrag är ju påtvingat. Man kan avgå eller inte kandidera. Och det är klart att det är lockande att göra något annat någon gång. Men vill partiet så står jag till förfogande. 
Att få jobba med att göra världens bästa kommun, Eskilstuna, ännu bättre. Det är en ynnest!

Jimmy Jansson (S) är kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna