Johan Sjölander: Schysta villkor för alla – inte klassresor för vissa
När Stefan Löfven höll sitt avtackningstal sände han en stark ideologisk signal. Han berättade om sin egen livsresa och om hur något skavde i det borgerliga hyllandet av den. För det handlade så mycket om klassresan i sig, att Stefan Löfven trots allt ”lyckats”. Men möjligheten till klassresor i sig kan aldrig räcka. ”Vi vill bygga ett samhälle som är lika gott för barnskötaren som för bankdirektören, för lastbilschauffören som för läkaren. För svetsaren som för statsministern”, sa Löfven. Och luften gick plötsligt enklare att andas.
Det handlar om en lång tid av ideologisk förvirring som Stefan Löfven i några korta rader gjorde upp med. Ska vi förstå den måste vi leta oss tillbaka i tiden. Den tidigare brittiska Labourledaren Tony Blair är på många sätt själva sinnebilden av den meritokratiska socialdemokratin. Med entusiasm omfamnade han Londons finanskapitalistklass, hyllade framgången, och betonade att arbetarpartiet var till även för den som lyckats.
Även svensk socialdemokrati var länge inne på samma tankegångar och sökte frenetiskt efter den framgångsrika storstadsmedelklassens hjärtan. Och vi vet alla hur det gick. De gamla kärntrupperna i den traditionella arbetarklassen, den som var kvar, tröttnade på både Labour och S och vände partierna ryggen.
Men vad var det egentligen som gick fel? Jag tror en bra början till det är att bena lite i själva ”framgångskonceptet”. Att ansträngning och förtjänst någonstans ska löna sig är ju i sig en rimlig moralisk känsla. De flesta håller helt enkelt med. Detta är också grundtonen i den moraliska kritiken från höger mot socialdemokratin. Jämlikheten är orättvis då den inte tar hänsyn till att folk förtjänar olika.
I stället för att diskutera om ansträngning och förtjänst ska löna sig borde vi diskutera vad som är ansträngning och förtjänst
Men frågan är felställd. I stället för att diskutera om ansträngning och förtjänst ska löna sig borde vi diskutera vad som är ansträngning och förtjänst. Och när vi gör det förstår vi också var Blairgenerationen gick bort sig.
En socialdemokrati vars rättviseambitioner slutar vid visionen att alla ska ha möjligheten att göra klassresa blir stympad. Dels för att det är en omöjlighet. All kan, bokstavligen talat, inte göra en klassresa. Då rasar samhället samman. Men framför allt för att det missar vad som är ännu viktigare. Att lyfta upp arbetets värde och att utifrån det kunna anlägga ett moraliskt perspektiv på ojämlikheten.
Hur kommer det sig att de som har de tuffaste jobben, de som betalar mest med sina kroppar, genomgående också har de lägsta lönerna? I en värld där ansträngning lönade sig borde det väl rimligen vara tvärtom? Är det inte just detta vi sett så många övertydliga exempel på under det gångna pandemiåret? Varför räknas inte den kompetens, yrkesskicklighet och begåvning som vi ser exempel på inom vården, omsorgen, på byggarbetsplatser och industrier på samma sätt som hos skickliga börsmäklare eller framgångsrika advokater? Vilken sorts rättviseprinciper ligger rimligen bakom den typen av värderingar?
Möjligheten att göra en klassresa, att någonstans välja sitt liv efter eget huvud, är fantastisk. Det är bra att vi har ett välfärdssamhälle med många möjligheter till bildning och omskolning och vidareutveckling. Och det finns någonting fint med ett samhälle där allt inte är förutbestämt vid födseln. Tanken på att du har någonting inom dig som är verkligen du, en ”dina bästa stämningars längtan” som du kan hitta och utveckla, om du bara ges möjligheten, och att det gäller oavsett vilka omständigheter du föds inom är fantastisk och radikal.
skillnad på om klassresan handlar om frihet eller om den snarare handlar om sållning
Men om klassresan ska vara ett frihetsprojekt så måste den ju gälla åt alla tänkbara håll. Likaväl som att lokalvårdens dotter kan utbilda sig till att bli läkare så måste ju läkarens son kunna finna sitt kall bland barnen på en förskola. Eller om du inte vill ”resa” alls, så måste det vara en fullgod möjlighet det med. Det är helt enkelt en väldig skillnad på om klassresan handlar om frihet eller om den snarare handlar om sållning.
Rättvisa kan aldrig handla om att vissa får chansen att fly. Rättvisa handlar rimligen om sådan som förtjänst, skötsamhet, arbetets värde. Rättvisa handlar om att undersköterskan får goda både arbetsvillkor och förutsättningar och en rättvis ersättning för det jobb hen gör, inte bara möjligheten att utbilda sig till sjuksyster (den ska också finnas där, för den som vill, men det är en lite annan fråga).
Det finns helt enkelt något rakt av osympatiskt med bilden av klassresan som en tävling, eller ett lotteri, där vissa, de mest begåvade, ges chansen att komma undan, slippa ur. Att Stefan Löfven som ett sista medskick till det parti han lett under så många år slog fast att det aldrig kan vara en socialdemokratisk vision var befriande.
Arbetarrörelsen föddes ur en stolthet över de ansträngningar som gjordes runt om på arbetsplatser i hela Sverige och en moralisk vrede över hur illa de belönades. Det är en känsla som någonstans gick förlorad när vi lät oss förföras av de glänsande ljusen i London Citys finanskvarter och entreprenörsdrömmarna runt Stureplan.
Låt oss aldrig göra om de misstagen.
Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden
