Ulrika Lorentzi: Åtgärda de verkliga riskfaktorerna för brott

För snart två år sedan flyttade jag till Bredäng i Skärholmen, söder om Stockholm. Till ett av de ljusgrå åttavåningsskivhus som ofta används för att illustrera själva sinnebilden av miljonprogramsförort. Beslutet väckte en del förvåning och föräldrarna till en kompis till ett av mina barn förbjöd kompisen att komma hit och hälsa på. Bredäng står med på Polisens lista över utsatta områden.

Vi flyttade en vinterlördag och när vi till sist satt oss för att äta middag såg vi ett gäng killar som hängde vid fotbollsplanen utanför. Min första känsla var oro – har de ett våldskapital? Planerar de brott? Strax efteråt började killarna spela fotboll och fortsatte med det tills lamporna vid fotbollsplanen släcktes klockan tio. Jag kände mig både lättad och lite skamsen. Varför var inte min första tanke att gänget på fotbollsplanen var där för att spela fotboll? Vad gör bilderna vi matas med om utsatta områden med oss? Hur påverkas det politiska samtalet om vad som är rimliga åtgärder?

I de politiska riktlinjerna som nyligen antogs på Socialdemokraternas kongress gjordes följande tillägg efter temagruppsarbetet: ”De kommande tio åren behöver hela samhället kraftsamla för att bekämpa segregation och förhindra kriminellas påverkan på lokalsamhället. Sverige ska inte ha några utsatta områden.”

Vad gör bilderna vi matas med om utsatta områden med oss? Hur påverkas det politiska samtalet om vad som är rimliga åtgärder?

Det finns bra exempel på hur detta kan göras, med grå reformpolitik. Det arbete som Boel Godner har lett i Södertälje är ett sådant – tydliga satsningar på skolan, myndighetssamverkan och att avskaffa valfrihetssystem i hemtjänst och personlig assistans där kriminella använde välfärdssystemen som bankomat.

Ett annat är utvecklingsarbetet i Klockaretorpet i Norrköping som nu tas bort från listan på utsatta områden. I P1s Godmorgon världen i söndags beskrevs arbetet med tidiga insatser och effektiv samordning för trygghet med polis, bostadsbolag och lokala föreningar. Den här sortens samhällsbyggande vill jag gärna se mer av i Bredäng och liknande områden.

Men det finns också spektakulära och populistiska metoder för att få bort utsatta områden. Den danska ghettopolitiken innehåller sådana. Där har införts hårdare straff för brott som begås i vissa områden. I de socioekonomiskt svaga invandrartäta områden som kallas ghetton, är det tvång på att skicka barn till förskola vid ett års ålder för att lära sig dansk kultur, annars förlorar föräldrarna barnbidraget. Det talas om att riva husen i vissa områden och flytta på dem som bor där.

Jag var på kongressen och hörde framför allt uppmaningarna till en lite rödare, grönare och gråare reformpolitik.

Jag var på kongressen och hörde framför allt uppmaningarna till en lite rödare, grönare och gråare reformpolitik. Att vår kamp mot segregationen inte bara är en kamp mot brottslighet utan en kamp för alla barns rätt att växa upp i trygghet, framtidstro och gemenskap. En kamp för jämlikhet. Men när jag kom hem och lyssnade igenom politiska kommentarer verkade proffskommentatorerna snarare hört ett sneglande på den danska modellen. Tal om att fokusera på det förebyggande avfärdades med fnysningar – det har väl Socialdemokraterna pratat om i 30 år?

Klart att jag vill att Bredäng inte ska vara ett utsatt områden. Men jag vill inte att skivhusen ska rivas och människorna som bor här flyttas på eller trakasseras med speciallagar. Socialdemokraterna måste orka fokuserar på att åtgärda de direkta riskfaktorerna för brott, som föräldrars ohälsa och resursbrister, skolresultat, destruktiva maskulinitetsnormer och boendesegregation, i stället för att misstänkliggöra en stor del av den svenska befolkningen.

Ulrika Lorentzi är utredare av välfärdsfrågor på LO