Anne-Marie Lindgren förklarar: När ideologin styr budgeten

En budgeteffekt av att januariavtalet lagts till handlingarna är en uppenbar frånvaro av alla förslag om fler rutavdrag, fler lättnader för företagare och fler privatiseringar av offentliga verksamheter. En annan effekt är mer av direkt offensiva socialdemokratiska markeringar – litet försiktiga ibland, men tydliga nog.

Markeringar som kanske inte kommer att klara sig genom riksdagen, men som är politiskt viktiga att göra – och som kan ha betydelse för nästa års val. Inte minst med tanke på att valen både i Norge och Tyskland visar att det faktiskt finns en efterfrågan i väljarkåren på annat än högerpolitik.

Flera av förslagen i budgeten torde, trots tydligt socialdemokratisk prägel, vara okontroversiella. Landsbygd och jordbruk vill många partier ge mer resurser, likaså äldreomsorgen.

Men vissa punkter i budgetförslaget är klart ideologiskt – eller ska man kalla det intressemässigt? – särskiljande. 

Ett exempel är arbetsmarknadspolitiken. Här finns ett antal förslag som utgör den klassiska S-märkt arbetslinjen: Rusta människor för arbetslivet genom möjlighet att skaffa den kompetens arbetsgivarna efterfrågar. Åtgärder som är diametralt motsatta de borgerliga idéerna om fler låglönejobb och sänkt arbetslöshetsersättning. 

Ett annat exempel är förslagen om höjning av taket i sjukförsäkringen och möjlighet att förlänga en sjukskrivning efter dagens gränser. Det är utmärkta förslag där det sakliga och det idémässiga stöder varandra.

Idén bakom alliansregeringens försämringar av socialförsäkringarna var att ”för generösa” ersättningar gjorde att folk inte ansträngde sig tillräckligt att komma tillbaka till arbetslivet. Genom att sätta ekonomisk press på både sjuka och arbetslösa, hårdare ju längre sjukskrivningen eller arbetslösheten varade, skulle de fås att ta sig i kragen och börja jobba igen. 

Och skapa utrymme för moderata skattesänkningar…

Det är en djupt obehaglig människosyn bakom detta. Sjuka tilltros inga ambitioner till rehabilitering, och arbetslösa ingen vilja eller förmåga att bättra på sina kvalifikationer eller att anstränga sig att skaffa jobb; alla lever belåtna på ”bidrag”. 

Bortovaro från arbetslivet blir därmed en fråga om individens egna ansträngningar, inte av arbetsmarknadskrav, konjunkturer och medicinska faktorer av olika slag. Visst spelar vilja och ambitioner sin roll, men rår inte på vare sig cancer, utslitna ryggar eller utmattningssyndrom, lika litet som de uppväger de brister i utbildning, yrkeskunskaper och kompetenskrav som gör att folk hamnar i långtidsarbetslöshet.

Erfarenheterna av alliansregeringens systemförändringar är dock entydiga: de har varken minskat långvarig arbetslöshet eller hjälpt långvarigt sjuka att få jobb. Långtidsarbetslösheten har stadigt ökat, och statistiken ger ett entydigt besked om orsaken; cirka tre fjärdedelar står (för) långt från arbetsmarknaden. Det handlar om kort skolutbildning, avsaknad av yrkeskunskaper, otillräckliga kunskaper i svenska, eller dålig hälsa. 

Och de långvariga sjukskrivningarna, ja, de handlar helt enkelt om folk som faktiskt är sjuka, skadade, utslitna, psykiskt sköra – och som alltså inte KAN ta jobb, och inte heller få jobb. Och som bara blir sjukare av den ekonomiska pressen.

Givetvis ska trygghetssystemen innehålla spärrar mot missbruk och fusk – utan det inbjuder man till just missbruk och fusk. Men det betyder ju inte att systemen ska konstrueras utifrån föreställningen att arbetslöshet och sjukdom gör alla och envar till fuskare. 

De ska konstrueras för att ge sjuka och arbetslösa en rimlig försörjning samtidigt som andra delar av välfärdssektorn ger reala möjligheter att rehabiliteras eller förbättra sina chanser till jobb. Inte för att jaga folk med ekonomiska piskor som inte har något med människors faktiska anställningsbarhet att göra.

Trots att försämringen av trygghetssystemen inte gett de resultat som angavs som skälet för dem fortsätter Moderaterna envist att kräva ytterligare försämringar, etiketterade ”arbetslinjen”. Men som inte har någonting med arbetsskapande åtgärder att göra.

Det handlar, för det första, om att skapa utrymme för fortsatta skattesänkningar. Och för det andra om att skapa förutsättningar för fler låglönejobb, genom att människor av rena försörjningsskäl ska pressas ta jobb även på dåliga villkor.

I detta bredare perspektiv handlar utformningen av socialförsäkringarna om maktfrågor. Det är dags att tala tydligt om det.

Och det kan också vara dags att ställa frågan varför så många inom borgerligheten kräver drakoniska regler för socialförsäkringarna samtidigt som de knappt vill ha några regler alls för företagandet. Där handlar det om att göra allting enklare, med färre kontroller och färre krav, utan några som helst tankar på riskerna för missbruk och ren kriminalitet.

Trots, alltså, att det senare är ett realt, och växande, problem.

Men här sätter den ideologiska blindheten in. Och det är vad det handlar om också när det gäller socialförsäkringarna.