Välfärdens principer går inte ihop med marknadstänket
Anne-Marie Lindgren förklarar:
Hur smart är det att släppa in lönsamhetsdrivna producenter i verksamheter vars syfte inte är att fördela efter lönsamhet? Anne-Marie Lindgren förklarar hur en grundsten i marknadsteorin är att ägare alltid ska agera vinstmaximerande och därmed välja bort det olönsamma.
Dagens skolmarknad ser helt annorlunda ut än den bild som tecknas i regeringen Bildts proposition (1991/92:95) om friskolorna: ett stort antal fristående företag, stor bredd och variation, pedagogiskt intresserade ägare som driver på för ständigt förbättrade undervisningsmetoder och ökad kvalitet i hela systemet.
Det vi fått är de reala marknaderna. Med ökande ägarkoncentration, med rent finansiella ägarintressen och en tydlig vinststyrning av både geografisk lokalisering och elevurval. Och där de tilltänkta smartare arbetsmetoderna visat sig handla om att pressa personalkostnaderna genom lägre personaltäthet och högre andelar obehöriga lärare.
Välfärdssektorns logik är en annan än marknadens: marknaden fördelar efter ekonomisk styrka, välfärdssektorn efter medborgarnas behov.
Det är ingenting att förvåna sig över. Marknader, alltså där produktionen av varor eller tjänster avgörs av lönsamheten för tillverkarna, kommer självklart alltid att styras just av det kravet.
En grundsten i marknadsteorin är att ägare alltid ska agera vinstmaximerande, välja den typ av produktion, och de kundgrupper, som ger bäst lönsamhet, och välja bort det olönsamma.
Det går inte ihop med principerna för välfärdssektorn. Vars grundregel är att ”kundens” lönsamhet inte ska spela roll; alla ska ha lika rätt till utbildning, vård och omsorg i enlighet med sina behov. Inte i enlighet med vinsten för den som tillhandahåller tjänsten.
Det är skälet till att välfärdssektorn skattefinansieras. Välfärdssektorns logik är en annan än marknadens: marknaden fördelar efter ekonomisk styrka, välfärdssektorn efter medborgarnas behov.
Så att släppa in lönsamhetsdrivna producenter i verksamheter, vars syfte inte är att fördela efter lönsamhet, det skär sig.
Ersättningarna till de privata producenterna i välfärdssektorn är fasta och bestäms politiskt. Det ska hindra att ”kundernas” egna ekonomiska resurser ska avgöra möjligheten att gå i friskola eller anlita en privat vårdcentral.
Men vinsten avgörs inte bara av priset utan också av produktionskostnaden.
Med ett fast pris måste därför tillverkaren för att göra vinst hålla nere kostnaderna. Och då blir förstås effekten att man väljer bort mer kostnadskrävande elever och patienter, anställer personal till lägre löner och etablerar sig bara i befolkningstäta områden.
Nuvarande ersättningsregler förstärker de här effekterna, och en del av dem skulle kunna mildras med andra regler. Men grundfelet är alltså att marknadens mekanismer ohjälpligt kommer att styra fel inom en sektor som byggts upp just för att marknadens grundprincip, produktion och fördelning efter ekonomisk lönsamhet, INTE ska vara styrande.
