Vi ska värna alliansfriheten

REPLIK

Återuppbyggandet av ett starkt totalförsvar är en angelägen uppgift i en osäker omvärld. Samtidigt är det inte läge att överge den svenska alliansfriheten till förmån för Nato eller ett gemensamt EU-försvar.

AiP nr 3/2021

Demokratins landvinningar under 1990- och början på 2000-talen gav hopp om en ny, fredligare värld. Kalla kriget var äntligen slut. Hoppet om en evig fred och förbrödring formade politiken, i Sverige och i omvärlden. Internationellt samarbete stärktes, militär och civil nedrustning dominerade och nyliberala politiska och ekonomiska doktriner formade samhälls- och privatliv.

Stora delar av välfärden privatiserades i snabb takt. Marknadens principer om ”on demand” och ”just in time” tillämpades också för kollektiva nyttigheter. Totalförsvar ersattes med krisberedskap.

I dag ser världen annorlunda ut. Auktoritära stater vinner terräng, nationalism och populism firar triumfer och upprustningspolitiken är tillbaka. Hoten mot Sverige har ökat i sådan omfattning att Försvarsberedningen i sina rapporter skriver att ”ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”.

När Ryssland invaderade Georgien 2008 reagerade inte den moderata försvarsministern. Tvärtom. Redan året efter, 2009, avskaffade alliansregeringen den allmänna värnplikten med tre rösters övervikt i riksdagen.

Samma moderatledda regerings statsminister Reinfeld kallade i januari 2013 Försvarsmakten för ett ”särintresse”. Det var först efter valet 2014 och regeringsskiftet som försvaret åter gavs de medel och den uppmärksamhet det förtjänar.

Den nya geopolitiska situationen ställer stora krav på Sverige. Vår militära alliansfrihet bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Den förutsätter en aktiv, bred och ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik i kombination med fördjupade försvarssamarbeten, särskilt med Finland, och en trovärdig nationell försvarsförmåga.

Sverige har en samarbetslinje som bland annat bygger på det nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO, bilaterala avtal med andra länder och med Nato.

Partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken ska fortsätta fördjupas, liksom det bilaterala försvarssamarbetet med Finland och andra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Ett medlemskap i Nato ett är inte aktuellt.

Det finns ingen anledning att militarisera EU. En sådan utveckling är både utsiktslös och olämplig. Olika medlemsstater har olika säkerhetspolitiska linjer och de medlemsstater som vill ingå i en militärallians har det i form av Nato. EU har många uppgifter att ta tag i vad gäller civil krisberedskap, vilket blivit extra tydligt under pandemin.

Samhällets sårbarheter blir särskilt tydliga när världen nu drabbas av en pandemi. Beredskapslagren är avvecklade, apoteksmarknaden avreglerad, det tidigare civila försvaret med dolda förrådsbyar runt om i Sverige borta. Med mera.

Att bygga ett starkt totalförsvar kommer att ta tid. Behovet av egen nationell förmåga kommer att vara avgörande för hur vi kan och orkar stå emot nya kriser och ytterst ett väpnat angrepp.

En central del av ett fungerande totalförsvar bygger på förmågan till egenförsörjning. Att minska Sveriges sårbarheter i händelse av kris eller krig kräver ekonomiska tillskott, anpassad lagstiftning och omsorg om viktig svensk industri. Läkemedelsproduktion, livsmedelsförsörjning, tillgång till drivmedel och energi är sådana områden, liksom kompetensen att underhålla försvarets materiel och kritisk infrastruktur. För att bygga upp samhällets civila förmågor krävs ett nära samarbete mellan det offentliga och privata men även en rejäl diskussion om vilka funktioner som är så samhällsviktiga att de motiverar en direkt offentlig kontroll. Här spelar EU en viktig roll genom bland annat sin civilskyddsmekanism, en överenskommelse om att hjälpas åt vid större kriser och katastrofer.

Regeringen har sedan 2015 stärkt försvaret med åtskilliga miljarder och en politisk uppgörelse ligger till grund för fortsatt tillväxt fram till 2025. På så sätt tar vi ansvar för vårt land, både för nationell försvarsförmåga och som fredsbyggare i en säkerhetspolitiskt orolig tid.

Att byta spår genom att skrota den svenska alliansfriheten eller utveckla ett gemensamt EU-försvar skulle inte tjäna våra intressen om att upprätthålla fred och frihet.

Kenneth G Forslund, Ordförande riksdagens utrikesutskott

Niklas Karlsson, Ordförande försvarsberedningen, Vice ordförande riksdagens försvarsutskott