Liberalerna gör två misstag i sin övergripande strategi

Som socialdemokrat har man ju fått vänja sig vid att ständigt få goda råd från andra partier, både om hur vikande väljarunderlag och interna kriser ska hanteras.

Som regel går de där råden ut på att S ska anpassa sig litet mer till det rådgivande partiets politik. Råden är bestämda av rådgivarpartiets egna politiska och ideologiska åsikter. Inte av vad som skulle vara klokt från de värderingar som är socialdemokratins.

Så råden är tämligen ointressanta. Och det är skälet till att jag själv brukar avhålla mig från att ge råd till andra partier om vilka vägval de bör göra. Sedan kan jag ha synpunkter på dessa vägval, men det är en annan historia.

Men när det gäller Liberalernas kris tillåter jag mig två råd som inte har med politikens innehåll att göra utan med mer övergripande strategi.

Det ena kan, med en parafras på Ibsen, formuleras som ”vad du gör, gör fullt och helt och icke styckevis och delt”. I den segdragna regeringsfrågan efter valet 2018 var Liberalerna kluvna. Det var först efter långa diskussioner de bestämde sig för att stödja en S-ledd regering och ställa sig bakom januariavtalet.

De två åren sedan dess har partiledningen mest ägnat sig åt att distansera sig från regeringen, och Nyamko Sabuni har uttalat att hon vill se en borgerlig regering efter nästa val.

Den här sortens ja-men-nej-politik skapar bara förvirring – var står partiet egentligen? Inte minst gäller detta om den fråga som var avgörande för beslutet att stödja en S-ledd regering, nämligen att hålla undan för SD.

Motståndet mot SD är i grunden ett starkt liberalt kort; SD står för mycket som strider mot liberala värden. Men SD-motståndet förlorar i trovärdighet, när partiledaren säger att målet är en borgerlig regering – i ett läge där det är uppenbart för alla att en sådan kräver stöd av SD. Och där det dessutom är uppenbart att M och KD numera fullt ut accepterar SD som samarbetspartner.

Januariavtalet innehåller flera krav från Liberalerna, som avskaffandet av värnskatten, svenskkunskaper som krav för medborgarskap och en utredning om förstatligande av skolan. Någon utdelning i väljaropinionen har detta inte gett. Det kan förstås bero på att ingendera frågan är stor i allmänna opinionen. Skattesänkningar är inte längre någon valvinnarfråga, särskilt inte skattesänkningar som enbart går till de högre inkomstskikten. Språkkrav uppfattas knappast som en speciell fråga för Liberalerna, och tillsättandet av utredningar brukar aldrig höja någon valtemperatur.

Dock har Liberalerna inte ens försökt spela fram sina vinster i januariavtalet, till skillnad från Centern som ständigt framhåller sina. Kanske är det den egna ambivalensen i förhållande till regeringssamarbete som spelar in; motviljan hos partiledningen mot ett samarbete med Socialdemokraterna är kanske så stor att man inte ens vill tala om att man vunnit en del på det.

Behovet att markera mot socialdemokratin syns också i det utspel som några liberala skoldebattörer nyligen gjort. De ställer sig bakom det aktuella utredningsförslaget att dels göra om dagens kösystem till de fristående skolorna, dels beräkna ersättningen till dessa skolor med avdrag för de extra så kallade skolpliktskostnader som kommunen men inte friskolorna har.

Debattartikeln där detta presenteras är omgivet av utfall mot socialdemokratin, som påstås vara ”förbehållslös emot” friskolor, och att det är ”det oändliga ältandet om friskolorna vara eller inte vara” som gjort debatten ”alldeles för grund”.

Det där är inte sant. Socialdemokraterna är inte emot friskolor i dag, men väl det regelverk som gynnar affärsintressen mer än elevintressen. Och skoldebatten handlar sannerligen om avsevärt mycket mer än ”friskolornas vara eller inte vara”. Den handlar över huvud taget inte om det, eftersom det inte finns några förslag om att avskaffa friskolorna

Men det säger något att ett förslag som går emot andra borgerliga partier måste kläs ut i angrepp mot socialdemokratin. Det handlar om att visa att man med sitt nya förslag inte gått över till S-åsikter.

Ett annat upplägg hade varit att skriva att när man nu fått S att gå med på att sluta driva kravet på vinstförbud, så öppnas möjligheter att tillsammans rätta till en del av de problem marknadsskolan skapat. Det vill säga betona de positiva aspekterna av regeringssamarbetet, inte minst för att lösa problem som lärarkåren (en viktig väljargrupp för L) är så kritiska mot.

Där är det andra strategiska misstaget L gör – alltihop blir en fråga om regeringskombinationer, inte sakfrågor.

Där är det andra strategiska misstaget L gör – alltihop blir en fråga om regeringskombinationer, inte sakfrågor. Men Alliansen är överspelad. M och KD har flyttat sina positioner. Den gamla blockgränsen är uppbruten.

I det läget är den första frågan inte att leta samarbetspartner, utan definiera sin egen linje i de frågor som är centrala i dagens politik. Och att göra det med utgångspunkt inte i gamla programmatiska ställningstaganden, utan i förutsättningslösa analyser där även gamla paroller måste ifrågasättas.

När man har gjort det kan man börja leta samarbetspartier.