Lars Stjernkvist: Vi kan aldrig förtränga verkligheten
”Det är fullkomligt omöjligt att intervjua dig. Det går inte att klämma in ett ”å ena sidan och å andra sidan” och sedan slutsatsen på 15 sekunder. Och du får bara 15 sekunder i nyhetssändningen. Gå rakt på slutsatsen utan omvägar.” Ungefär så uttryckte sig SVTs reporter när han för många år sedan försökte intervjua mig i min roll som partisekreterare. Jag minns inte riktigt vad det handlade om eller vad jag svarade, men jag tror jag svarade något i stil med att det är svårt att svara kortfattat på komplicerade frågor.
Det här var som sagt för många år sedan, men reportern är fortfarande kvar på SVT och jag har fortfarande svårt att svara utan att ta omvägen via ett ”å ena sidan och å andra sidan”.
Vi lever verkligen i en tid då det är sällsynt inkorrekt att gå verbala omvägar. Det är raka och radikala budskap som går hem och den politiska debatten präglas av polarisering. Det går tungt för politiker och partier som försöker åstadkomma breda lösningar, som är beredda att kompromissa.
Kort sagt, det går tungt för partier som mitt. Socialdemokraterna har nästan aldrig varit det radikalaste av partier. Helt enkelt därför att det är svårt att vara radikalast om man vill åstadkomma resultat här och nu. Om inget parti har mer än 50 procent av rösterna krävs kompromisser för att få något gjort. Och kompromissandet kräver en förmåga att balansera olika intressen mot varandra. Kort sagt, att besluten baseras på ett å-ena-sidan-och-å-andra-sidan-resonemang.
Mot den här bakgrunden tycker inte jag att det är så pjåkigt att Socialdemokraterna får 29,4 procent i den senaste SCB-mätningen.
Visst, det är sämre än i våras, men något över valresultatet.
Jag tror som sagt inte att dagens debattklimat passar oss särskilt bra. Lägg sedan till att dagens hetaste debattämnen knappast gynnar socialdemokratin, och SCB-siffran framstår som ytterligare något mindre deprimerande. Migrationsfrågor och kriminalitet har aldrig varit några socialdemokratiska paradgrenar. Vi trivs bäst när debatten domineras av klassiska välfärdsfrågor och fördelningspolitik, därför att många av oss engagerade sig politiskt i syfte att få en starkare välfärd och ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Via politiskt vardagsgnetande här och nu.
Knappt 30 procent är alltså inte så pjåkigt, tycker jag. Samtidigt är opinionsläget problematiskt och regeringsunderlaget bräckligt. Vi behöver ett starkare stöd.
Vi kan självfallet hålla tummarna för att dagordningen ändras, och själva prata om det vi känner oss bekvämast med. Det tror jag inte är särskilt klokt. Partier som vill vara viktiga för väljarna måste helt enkelt prata om det som väljarna tycker är viktigt. Ett parti med ambitionen att vara samhällsbärande måste ha svar på människors frågor och oro. Verkligheten kan aldrig förträngas, den måste förändras.
Vi måste alltså anpassa oss efter verkligheten. Till en viss gräns. Vi kan förstås anpassa oss till polariseringen och bli mindre kompromissvilligt. Göra som många andra, sätta renlärighet och radikalitet före resultat.
Då kan vi kanske å ena sidan vinna en del kortsiktiga framgångar, men å andra sidan blir vi ett helt annat parti.
Lars Stjernkvist är frilansande skribent
