Lars Stjernkvist: Respekt för Sahlins politiska insats

Vi socialdemokrater har en lite motsägelsefull syn på ledarskap och våra egna ledare. Vi betonar ofta lagets betydelse, men är samtidigt duktiga på att hedra och lyfta fram våra främsta företrädare. Vi känner alla igen porträtten på väggarna runt om i landet.

Rörelsens relation till Mona Sahlin är något mer komplicerad.

Jag ska säga det med en gång. Jag har inte hunnit läsa hennes senaste bok. Men jag har med minst sagt blandade känslor tagit del av några av den senaste tidens många intervjuer. Och därmed kastats tillbaka i tiden. Påmints om egna intervjuer då jag som partisekreterare kommenterade stort uppslagna avslöjanden om hennes privatekonomi. Och om samtal jag i samma roll hade med henne.

Jag sa då och jag upprepar i dag; det finns ingen rättvisa i sådana här sammanhang. Politiker bedöms olika. Vad politiker står för och säger i sin roll som politiker påverkar omgivningens krav och förväntningar. Dessutom spelar det roll om vi ses som en del av makten och myndigheten eller inte. Ja, jag vågar hävda att det är ännu mer sant i dag. Det finns bevisligen partier som kan avslöjas med att ha lögnare och brottslingar och rasister på högt uppsatta positioner utan att det tycks påverka anhängarna särskilt mycket. Och jag om någon vet vad ett moraliskt snedsteg kan leda till för konvulsioner i mitt eget parti.

Jo, jag är glad för att tillhöra ett parti som förväntas ha företrädare som lever som de lär. Det är betydligt bättre än alternativet. Samtidigt som jag, särskilt med lite distans till det inträffade, kan fundera på proportionerna. Ett funderande som gnager rejält när jag under senare tid lyssnar till intervjuerna med Mona Sahlin.

Det som gör mest ont är emellertid inte vad som sägs i intervjuerna utan vad som inte sägs. De handlar väldigt lite om vad Mona Sahlin har gjort som politiker.

Jag vill definitivt veta mer om hur hon tänkte under 90-talskrisen. Hon spelade en avgörande roll när vårt parti bestämde sig för att i opposition ta ett stort ansvar för att tillsammans med Bildtregeringen ta Sverige ur krisen. Det kan inte ha varit något enkelt beslut. Särskilt inte med tanke på att vårt parti var rejält tilltufsat efter valförlusten 1991.

Partitaktiskt var det inget särskilt smart val, i alla fall inte i ett kortare perspektiv. Det hade varit enklare att finslipa den egna politiken och låta Bildt och borgerligheten ta ansvar. Men det var ett bra val för Sverige. Och inte minst Mona Sahlin vann respekt hos andra partier. En respekt och ett förtroende som är helt nödvändigt om man i dagens politiska landskap vill få något gjort. Den som saknar vilja och förmåga att samarbeta kan möjligen växa sig stor, men knappast få något gjort. Alla partier behöver vänner.

Mona Sahlin var med och ledde partiet under många år, inte minst under en mycket avgörande period. Nej, jag argumenterar inte för att hennes porträtt ska placeras bland de övrigas. Som sagt, jag har en lite kluven inställning till vår syn på ledarskapet. Men hon förtjänar uppmärksamhet för sina viktiga politiska insatser.

Och det står jag för, trots att jag mer än många andra har kritiserat henne genom åren.

Lars Stjernkvist är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping