Veronica Palm: ”Hemester” är inte ett val för alla
Åka till mormor, heldagar på stranden med matsäck, kusinerna som kom på besök
och framför allt ledighet. Att mamma och pappa inte behövde gå upp på morgonen, att de inte var så trötta och att de hittade på utflykter. Det var semester när jag var barn på 80-talet.
Sedan kom något ljushuvud för några år sedan på att just den typen av semester som är hemma skulle kallas för hemester. Ja, ja, tänkte jag. Det kan väl vara en fnissig ordvändning. Själv har jag alltid tyckt att den bästa semestern är att bara vara ledig och hemma. Låta väder, humör och ungarna få styra om det blir sovmorgon, läsa, fixa lite hemma, göra en utflykt eller åka till badet i Farsta. Ledighet och tid tillsammans.
I veckotidningar och reklam har nu ordet hemester tagit ännu ett steg och blivit som en självvald accessoar. Du väljer hemester av miljöskäl eller för att finna harmoni och balans i livet. Ordet semester blir mer och mer synonymt med det som för bara några år sedan kallades utlandssemester. Nu kan det kallas hemester att åka en vecka till svärföräldrarnas sommarstuga i Småland. Det som tidigare var sommarens semesterresa.
Det krävs att du har reell valmöjlighet för att kunna välja en trendig hemester. Då kan du fylla dina sociala flöden med #hemester och bilder på vinglas i motljus från en skärgårdsö. Att du sedan åker till solen över nyår och får till minst en skidvecka under vintern syns ju inte på de stajlade bilderna du visar upp i flödet under juli.
Samtidigt är verklighetens semestrar för de allra flesta svenskar inte så olika min barndoms. Var fjärde vuxen har under sin sammanhängande sommarsemester varken möjlighet till en semesterresa eller tillgång till fritidshus eller husvagn. I LO-kollektivet är det var tredje. Var tredje arbetare förvägras alltså med nyspråket en riktig semester utan får i stället en ovald hemester.
”Men det är ju bara ett ord. Är du inte väl känslig nu, Veronica?” Nja. Visst är det så att verkligheten är viktigare än vad den kallas, men det hänger ihop. Eller som en klok man en gång beskrev: De materiella förutsättningarna skapar överbyggnaden, alltså idéerna, kulturen och språket. Det vi ser nu är hur språket (överbyggnaden) anpassar sig till ojämlikhet. Som om inte alla kan gå runt och ha samma ord för vår ledighet när våra materiella förutsättningar är så olika.
Ord spelar roll. Det är sättet vi speglar vårt samhälle. Om din semester helt plötsligt degraderas, för att samhällsutvecklingen går åt fel håll, så kan det i sig vara ett sätt att klyva samhället. Inte ensamt och inte det avgörande, men något som tillsammans med andra faktorer ökar känslan av utanförskap.
Men, som sagt, det är inte ordet, utan vad ordet speglar som är problemet. Kanske
blir jag nu lite tjatig. Vi har ju ägnat mer än hundra år åt det, men det går inte att komma runt: jämlikhetssträvan är verktyget. För att inte förminska vanlig semester krävs mer ekonomisk, kulturell och social utjämning och en tydlig plan för hur steg tas – jämlikhetssträvan, helt enkelt.
Med ökad jämlikhet och jämlikhetssträvan kan vi låta hemester bara vara en fnissig ordvändning, öppen för var och en att använda som den vill. Och så kan vanligt folk få ha sin välförtjänta semester i fred.
Veronica Palm
