Veronica Palm: Pandemin ger fler skador än via själva viruset

”Jag vet att vissa begränsningar är påfrestande” sa statsminister Stefan Löfven när han i söndags höll tal till nationen. Det första statsministertalet till den här nationen sedan mordet på utrikesminister Anna Lindh, vilket bara det markerade allvaret.

Sammanbiten, lugn och trygg talade han vidare om vårt ansvar och de uppoffringar vi alla kommer behöva göra för varandra och om att vi ska ta oss igenom den här tiden tillsammans. Kanske var det med statsministerns tal jag förstod precis hur allvarlig situationen är. Jag tvättade händerna en gång till lite extra noga efter talet. Det kändes futtigt, men rätt. Statsministerns tal fick mig att förstå att jag kommer behöva göra mer för att ta ansvar för mina medmänniskor.

När strukturer utanför hemmet stänger ner blir vi alla mer beroende av varandra. Och som alltid när offentlig verksamhet tvingas dra sig tillbaka drabbar det hårdast den som redan har det allra svårast. Det hugger till i magen när jag minns hur personalen på fritidsklubben berättade att de alltid försöker ha matlagning som en aktivitet för att ”Vi har många hungriga barn i vårt område.”

Vissa kan nog tycka att det är skönt att jobba hemifrån ett tag, men för alla är inte hemmet den bästa platsen. För vissa är det den sämsta platsen, platsen där du är rädd och utsätts för våld, övergrepp och brott. Enligt beräkningar kommer var fjärde kvinna i det här landet någon gång utsättas för våld av en närstående, en make, sambo eller ex-pojkvän. För några går det så långt att de mister livet i en destruktiv relation. 2018 dödades tjugotvå kvinnor av någon de älskar eller har älskat.

Statistiskt sett är hemmet den farligaste platsen att vistas på för en kvinna. Nu när myndigheterna rekommenderar att vi ska hålla oss hemma så drabbas många kvinnor av dubbel oro. Oro för att vara utanför hemmet och oro för att vara i hemma.

När statsministern i sitt tal till nationen uppmanar oss att möta den här perioden som ett samhälle så tolkar jag det som att det är än viktigare att se våra medmänniskor. Att inte vänta, stänga dörren och tänka att det är väl ”samhällets” ansvar. Våldet väntar inte. En stängd dörr är förövarens bästa vän. Och samhället är vi. Det är alltid vi som är samhället, men nu bir det än tydligare.

Nu krävs att vi hjälps åt. Att vi handlar till äldre grannar som inte ska gå till affären, att vi hjälps åt att stötta lokala näringsidkare, att vi håller oss borta från sjukvården om det inte är absolut nödvändigt. Men också att vi visar civilkurage. Jag är orolig för att våld i nära relationer ökar när fler tvingas vara hemma och påfrestningarna i familjen blir än större. Det finns en överhängande risk att coronapandemin ger andra skador än de som sprids via viruset.

Om vi ska klara det här som ett samhälle krävs att vi agerar som ett samhälle, att vi bryr oss och att vi stör. Du som är orolig för någon kan alltid ringa Kvinnofridslinjen för att få råd. För som statsministern sa ”Det kommer några få avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar, inte bara för din egen skull utan också för din omgivning, för dina medmänniskor och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla.”

Veronica Palm är debattör, författare, föreläsare och tidigare riksdagsledamot