Anne-Marie Lindgren: Goda möjligheter för en socialdemokratisk offensiv

När Berlinmuren föll 1989 utropades det till liberalismens seger över kommunismen, marknadsekonomins och kapitalismens seger över planhushållningen.

Trettio år senare är både marknadsekonomi och liberal demokrati under attack från växande grupper till höger på den politiska skalan. Uppenbart har segrarna från 1989 förvaltat segern mycket dåligt.

För alla de växande strömningarna med högerförtecken handlar om att växande väljargrupper känner sig hotade av en samhällsutveckling där de sociala skyddsnäten börjar brista, där samhällstjänsterna blir sämre, där osäkerheterna i arbetslivet växer och den politiska – liberala – demokratin inte längre verkar kunna, eller vilja, göra någonting åt problemen.

Vad de segrande marknadsliberalerna glömde bort, åren efter 1989, var att den marknadsmodell som segrat var den där kapitalismen, företagarintressena, med Karl Polanyis ord var ”inbäddad”. Nämligen i ett antal samhälleliga regler och samhälleliga åtaganden som hindrade starka marknadsaktörer från att utnyttja de svagare, ställde upp ett antal övergripande regler för produktionslivet exempelvis i miljö- och hälsofrågor, och som direkt drog undan vissa grundläggande sociala nyttigheter från marknadens fördelningsmekanismer.

Nu avskaffades allt mer av denna inbäddning, den som fått marknadsekonomi – och därmed kapitalism – att fungera socialt godtagbart i västvärlden. ”Marknadens” seger över kommunismen tolkades av marknadsliberalerna i ekonomkåren, och förstås av det privata näringslivets organisationer, som ett bevis på att ”regleringar” över huvud taget var skadliga, att omfördelningspolitik via skatter likaså var skadliga och att marknadsmekanismerna av effektivitetsskäl borde släppas in också i den offentliga sektorn.

Och så avreglerades det, och privatiserades, och sänktes skatter.

Det sattes helt enkelt likhetstecken mellan marknadsekonomi och företagarintressen – eller om man så vill, kapitalism.

Med det fullt förväntade resultatet att de frisläppta marknadskrafterna fördelade om till de starkare gruppernas fördel. Villkoren för sjuka och arbetslösa hårdnade, arbetslivet blev mer pressat och mer osäkert för stora grupper arbetar- och lägre medelklass-
yrken, skillnaderna mellan vinnare och förlorade på utvecklingen ökade – det gäller både sett till skillnaderna mellan individer och mellan regioner.

Utvecklingen sammanföll med växande migrationsströmmar till Europa. Till en del orsakades de av allvarliga militära konflikter. Till en del handlar också de om avregleringar, som den fria rörligheten inom EU, eller de generösa svenska reglerna för arbetsgivares rätt att hämta arbetskraft från andra länder – det vill säga återigen om den sorts liberaliseringar som inte förstår problemet med maktskillnaderna mellan olika marknadsaktörer.

Men det uppstår påfrestningar om samhällsinstitutioner typ skola och sjukvård ställs inför växande krav från en ökande befolkning, samtidigt som resurserna till verksamheterna krymper. Detsamma gäller om delar av arbetsmarknaden, som redan av andra skäl pressas mot sämre villkor, möter konkurrens från företag som kan erbjuda arbetskraft till både lägre löner och otryggare villkor.

Och därmed har vi, utöver de samhällsproblem som marknadsliberaliseringarna i sig själva lett till, också fått spänningar kring migrationen. Som i sin tur utnyttjas av politiska grupperingar med i många avseenden djupt oroande samhällssyn – och det kan i slutänden drabba demokratins grundläggande principer, som åsikts- och yttrandefrihet.

”Ännu så länge verkar dock inte denna insikt ha nått de partier som kallar sig liberala.”

Det finns liberaler som börjat inse detta, och att det för att försvara centrala liberala värden är nödvändigt att frigöra sig från den oreflekterade kopplingen till näringslivsintressen. Ännu så länge verkar dock inte denna insikt ha nått de partier som kallar sig liberala.

Moderaterna verkar också mest blunda för frågan, men intressant nog börjar det vid sidan om dem utvecklas en debatt om konservativ samhällssyn som vill gå djupare än SDs enkla slagord om invandringsfrågor – och som är starkt kritisk mot Timbroliberalismen.

Det skulle kunna komma att innebära vissa uppgörelser med dagens moderatpolitik, som är starkt färgad av marknadens incitamentsteorier; den gamla socialkonservativa synen på behovet av socialförsäkringar står i direkt motsats till dagens moderata försämringspolitik.

Socialdemokraterna är det parti som borde ha allra lättast att frigöra sig från de senaste decenniernas marknadsliberala bagage. Polanyis ”inbäddade kapitalism” ligger mycket nära klassisk socialdemokratisk politik, nämligen.

Vi har dessutom en samhällsdebatt som allt mer orienteras i den riktningen. Problemen med osäkerheterna på arbetsmarknaden syns allt mer i media, exempelvis. Kritiken mot vinstintressets effekter för skola och sjukvård är snarast följetong, med både nya forskarrapporter och reportage i media. Att skattesänkningarna fått förödande effekter för välfärdstjänsterna är uppenbart.

Öppet mål är det förstås inte. Men goda möjligheter att gå till offensiv.