Veronica Palm: Kvinnokampen behövs även efter 100 år

Under parollen ”100 år av kvinnokamp” har vi i veckan firat S-kvinnor och påmint oss om hur förbundets arbete varit centralt i landets utveckling. Förskoleutbyggnad, kärnvapenfri zon, avskaffande av sambeskattning, förbud mot sexköp och rätten till heltid, för att bara välja några. Och för partiets inre arbete har varvade listor spelat en helt avgörande roll, även om numerära jämställdheten inte får blandas ihop med reell jämställdhet eller jämn fördelning av makt.

”Behövs kvinnors särorganisering inom socialdemokratin hundra år efter rösträttens införande och mer än ett kvarts sekel efter varvade listor?”

Men nu då? Behövs kvinnors särorganisering inom socialdemokratin hundra år efter rösträttens införande och mer än ett kvarts sekel efter varvade listor?

Att det behövs en fortsatt feministisk offensiv råder ingen tvekan om. Det räcker med en snabb blick på statistiken över löneskillnader, sexualbrottsförbrytare eller kvinnors överdödlighet vid hjärtinfarkt. Men borde inte partiet klara av det utan ett speciellt kvinnoförbund?

Kanske, men än finns fortfarande en skev maktfördelning och en del glastak att spräcka i partiet. Och så går det ju så himla långsamt. Jag tror inte vi längre kan skylla på någon despotisk röd patriark eller på att kvinnor suddats ut ur historien. Om vi ska förstå måste vi titta djupare på arbetarrörelsens inre mekanismer.

Jämställdheten har länge varit prioriterad, allt sedan Olof Palmes så kallade kvinnotal, genom Ingvar Carlssons genomförande av varvade listor till i dag där Stefan Löfven vid varje regeringsförklaring betonat att han leder en feministisk regering.

”…socialdemokratin är inte som varje annan rörelse.”

I varje annan rörelse är det gott nog, att viljan finns manifesterad hos den yttersta ledningen. Men socialdemokratin är inte som varje annan rörelse. Den är sprungen ur djup fattigdom i en tid där våra kvinnor och män saknade grundläggande mänskliga rättigheter, men ändå samlades i kampen för anständighet och rätt. Det var just i kraft av att vara de många, att bära folkets förtroende, som vi kunde nå framgång.

Det kan verka paradoxalt att fortfarande tala om detta i det moderna Sverige där socialdemokratin i princip styrt utvecklingen i hundra år, men det går inte att bortse ifrån.
Vi äger inte media och våra kompisar kontrollerar inte kapitalet. Det enda vi har för att få makt och möjlighet att förändra är folkets förtroende. För att få det förtroendet tänker vi lätt att väljarna måste kunna ”Känna igen partiet.” Då kan det upplevas som ett hinder om vi blir för roliga, radikala eller kvinnliga.

Det finns en inneboende konservering som premierar den vita medelålders mannen med rötter i industrin. Inte för att vi vill, utan för att klass på organisationsnivå fortfarande är en verklighet i det moderna Sverige. Vårt sätt att hantera att vi inte äger något annat verktyg än folkets förtroende är allt för ofta, speciellt när opinionen sviktar, att backa tillbaka i trygga hörnet. Och där i hörnet står han, en man.

”Så fort vi sänker garden riskerar vi en backlash.”

Så svaret på frågan är ja, S-kvinnor behövs även efter 100 år av kvinnokamp. Det krävs en organisation som har fortsatt huvudfokus på jämställdhet i arbetarrörelsen. Så fort vi sänker garden riskerar vi en backlash.

Patriarkatet är en urstark kraft som kan slå tillbaka hårt, även i vår egen rörelse. Men jag är övertygad om att ett växande systerskap, både i och utanför partiet, är det bästa motmedlet.

Veronica Palm är debattör, författare, föreläsare och tidigare riksdagsledamot