Eric Sundström: Den som förmedlar Europas smärta bäst vinner

Stefan Löfven flankerad av Olaf Scholz, Tyskland, och António Costa, Portugal, vid Progressive Alliance möte i Stockholm. Till vänster Zoran Zaev, Nordmakedonien. Foto: Socialdemokraterna

”Det är prövande tider för progressiva, extremhögern växer över hela världen” konstaterar Stefan Löfven och ser ut över församlingen. I bänkraderna i Folkets Hus vid Norra Bantorget sitter ledarskiktet i ”Progressive Alliance”, ett globalt nätverk av S-partier.

Det som sägs i tal och paneler är klokt och viktigt. Några är regeringschefer på hemmaplan, och såväl Portugals Costa som Nordmakedoniens Zaev imponerar. Ett par inlägg belyser den fjärde industriella revolutionen och de stora internetjättarnas oroande dominans – avgörande framtidsfrågor som förtjänar mer uppmärksamhet i svensk arbetarrörelse. Panelen om fred och säkerhet är lysande.

Men ingen förstör stämningen genom att påpeka att den europeiska socialdemokratin har tappat var tredje röst och är lika svag som för 70 år sedan. Extremhögern omnämns gång efter annan, men grundfrågorna om hur vanligt folks vardag har förändrats av globalisering, finanskris, migration, osäkra arbetsvillkor och urholkad välfärd adresseras inte på djupet. Det klagas på ojämlikhet – men borde inte en tung sammankomst med all världens S-ledare signalera mer krisinsikt och radikalt nytänkande?

Samma kväll bevittnar jag ett annat politiskt möte via Facebook. I en fullsatt baskethall i Bologna har scenen placerats som en boxningsring mitt på golvet. En energisk och välkänd journalist är konferencier och sätter huvudbudskapet: Förändring är alltid möjlig.

Nästa talare är en poet. Han börjar i begreppen kultur och frihet, resonerar kring ett par av landets mest kända författare. Därefter följer en forskare som talar på ett politiskt möte för första gången. Han börjar med att hälsa på deltagarna med funktionsvariationer, och visar powerpoint-bilder om regionens fördelar och utmaningar. Min italienska är rostig, men han talar mycket om identitet och kultur.

Bland övriga talare märks en företagare som sågar ett aktuellt förslag om skatt på plast, samt kandidaten i de kommande regionalvalen. Men höjdpunkten är given. Till tonerna av Nessun Dorma gör han entré: Matteo Salvini, ledare för främlingsfientliga och högerextrema Lega. Han är ledigt klädd i polotröja och chinos. Talet är populistiskt och energiskt – och lika autentiskt som hans ständiga uppdateringar i sociala medier.

Mitt hjärta blir åter varmt när jag ser bilder på en massiv demonstration mot Salvini, som hålls på Piazza Maggiore i röda Bologna där jag hängde som student och firade Första maj. Men den gnagande oron försvinner inte. Är mannen i polotröja bättre på att förmedla Europas smärta än vårt gäng i bänkraderna i Folkets Hus?

Eric Sundström, LO