Anne-Marie Lindgren: Förolämpande att förutsätta att arbetslösa inte vill arbeta

Centern och Moderaterna anser att invandrare inte ska få tillgång till socialförsäkringssystemen förrän de arbetat och betalat skatt en tid.

Eh, ja? Vad är det C och M tror gäller i dag?

För medlemskap i a-kassan krävs att man haft arbete under minst ett halvår, med vissa specificerade krav på arbetets omfattning. Ersättning från sjukförsäkringen grundas på det som kallas sjukpenninggrundande inkomst, SGI – och för den om aldrig haft arbete eller inkomst fastställs SGI till 0.

Arbetslösa som inte är medlemmar i a-kassa får så kallad aktivitetsersättning från Försäkringskassan när de deltar i något arbetsmarknadspolitiskt program – annars hänvisas de till kommunen för ekonomiskt bistånd. Om den arbetssökande blir sjuk omvandlas ersättningen till sjukpenning.

Så det är alltså redan så att man måste ha arbete och inkomst för att ha rätt till ersättning från de vanliga socialförsäkringarna. Ersättningen till arbetslösa går visserligen också via Försäkringskassan, men beräknas enligt andra regler.

Och visst, man kan väl ta bort ersättningen till arbetssökande, om man nu tycker att det är principiellt fel – men vad är vitsen med det? Man kan ju inte låta folk svälta ihjäl bara för att de saknar jobb, så alternativet till ersättning från Försäkringskassan är kommunal socialhjälp.

Med tanke på hur kommunernas ekonomi ser ut i dag känns det inte som en direkt lysande idé att kasta över ytterligare kostnader för nyanländas etablering i arbetslivet på kommunerna. För det är vad det i praktiken handlar om, om man tar bort aktivitetsersättningen för arbetssökande invandrare utan egen tidigare inkomst.

Det är en självklarhet att vi alla, infödda likaväl som invandrade, har vårt ansvar för att arbeta och med det bidra till finansieringen av de rättigheter vi samtidigt har som boende i landet. Men det här ensidiga fokuserandet på ekonomiska tvångsmedel för att få ut folk i jobb gör hela frågan om att ha ett arbete till en fråga om individens vilja att arbeta, dessutom med den underförstådda uppfattningen att utan tvångsmedel kommer folk strunta i att söka jobb.

Ordet ”kränkande” numera är så slitet att det knappast har någon valör alls. Så i stället väljer jag att kalla det här ideliga förutsättandet att sjuka, arbetslösa och nyanlända egentligen inte vill arbeta, för förolämpande. Rejält förolämpande, till och med. Och okunnigt.

För det handlar ju alltså inte enbart om individens egen vilja att skaffa arbete – det handlar också om de faktiska möjligheterna att få ett arbete. De möjligheterna bestäms av vilka kvalifikationer man har, i form av utbildning, språkförmåga och yrkeskunskaper.

”Problemet för många nyanlända, liksom för många arbetslösa med generationer av svenskfödda förfäder bakom sig, är att de saknar de kvalifikationer arbetsgivarna frågar efter.”

Problemet för många nyanlända, liksom för många arbetslösa med generationer av svenskfödda förfäder bakom sig, är att de saknar de kvalifikationer arbetsgivarna frågar efter. Problemet med att många nyanlända fortfarande efter etableringsperiodens två år har svårt att få arbete är alltså inte att de låter bli att söka de i dag högt efterfrågade jobben som svetsare, lastbilsförare, fordonsmekaniker, it-tekniker, barnmorska eller förskollärare – problemet är att de inte har tillräckligt utbildning för de jobben.

Dessutom har vi ju det lilla problemet med att det inte finns bostäder på de orter där det finns jobb för dem som ändå har utbildning och yrkeserfarenheter med sig – och att det inte finns några jobb på de orter där det faktiskt finns bostäder.

Så det är inte mer ekonomiska tvångsmedel som behövs för att nyanlända ska kunna få arbete. Är man på allvar intresserad av att förbättra de möjligheterna ska man satsa på att bygga ut möjligheterna till den sortens yrkesutbildningar, som det är stor efterfrågan på i dag.

Det tjänar hela det svenska samhället på. Bristen på yrkeskunnigt folk minskar, vilket är detsamma som att produktiviteten i arbetslivet ökar. Företag kan expandera när de kan fylla sina vakanser. Integrationen blir bättre när nyanlända får bra jobb med rimliga löner.

Och skatteintäkterna ökar…

I det ligger dessutom också de argument, som tydligen ständigt måste återupprepas, mot de borgerliga idéerna om att lösningen ligger i framkonstruerade ”enkla jobb” med extra låga löner. Ingen arbetsgivare frågar efter sådana jobb, de skulle inte bidra till produktiviteten i ekonomin, de skulle skapa ett specifikt etniskt låglöneproletariat som verkligen inte skulle gynna integrationen, och de skulle inte lämna några bidrag till finansieringen av den sociala välfärden.

Mer yrkesutbildning, kraftigt ökat bostadsbyggande och särskilda insatser i skolan för de barn som kommer flera år efter skoltidens början – det är de stora, avgörande insatserna för att lösa både sysselsättnings- och integrationsfrågorna.

Visst, ekonomiska incitament påverkar människors beteenden. Men det är sannerligen inte det enda som har betydelse. Borgerligheten har stirrat sig så blind på frågan om ekonomiska styrmedel att de tappat förståelsen för allt detta andra.

Den övertron har redan ställt till åtskillig skada. Den borde inte få ställa till ännu mer.