Aida Hadžialić: Sans och balans i migrationspolitiken

Migrationspolitiken har diskuterats flitigt inom socialdemokratin den senaste tiden. Det är hälsosamt och välkommet.

Socialdemokraterna är en stor rörelse som har förmågan att diskutera svåra och komplexa samhällstendenser, för att sedan formulera konkreta och pragmatiska lösningar som är sunda för den svenska välfärdsstaten.

”I en tid när globalisering, migration och folkvandring i mångt och mycket definierar utvecklingen i världen behöver även vår rörelse aktivt analysera och förhålla sig till vad detta innebär för Sverige och den svenska modellen.”

I en tid när globalisering, migration och folkvandring i mångt och mycket definierar utvecklingen i världen behöver även vår rörelse aktivt analysera och förhålla sig till vad detta innebär för Sverige och den svenska modellen.

Pendeln för den svenska migrationspolitiken har svängt kraftigt i mer än ett decennium nu. Fram tills strax före valet 2006, det vill säga när Göran Persson var statsminister, rådde en bred överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om migrationspolitiken vilket gav stabilitet och långsiktighet.

Den då förda migrationspolitiken kan beskrivas som balanserad. Då fanns Sverigedemokraterna knappt som en relevant politisk kraft i Sverige. 2002 – det sista riksdagsvalet då migrationspolitiken präglades av det ansvarsfulla samarbetet mellan de två statsbärande partierna – fick SD bara 1,44 procent av väljarstödet.

Det var Moderaterna som bröt överenskommelsen – för att bildandet av Alliansen inte ”tålde” några andra överenskommelser än den som de fyra borgerliga var överens om.

Migrationspolitiken liberaliserades dramatiskt efter tillträdet av den första Alliansregeringen 2006 för att sedan liberaliseras ännu mer efter valet 2010, då Alliansen gjorde upp med Miljöpartiet hellre än med Socialdemokraterna. Socialdemokratin valde då att bejaka stora delar av den förda migrationspolitiken, vilket gjorde att Sverigedemokraterna kom att framstå som det enda oppositionspartiet i frågan.

Det allt starkare stödet för Sverigedemokraterna, och deras inträde i riksdagen 2010, verkar korrelera med den allt liberalare migrationspolitiken från 2006 och framåt.

Det här är viktigt att komma ihåg i dagens kontext. Ibland saknas detta historiska sammanhang, som ändå är närtid, när migrationspolitiken debatteras.

Socialdemokratin har alltså egentligen en tradition av att stå för ordning och reda i migrationspolitiken. Mycket pekar på att partiet behöver ta tillbaka den linjen.

”…bygget av ett starkt välfärdsland behöver kopplas till en genomtänkt och hållbar migrationspolitik som förs med sans och balans.”

Det betyder naturligtvis inte att vi ska släppa idén om solidaritet. Men bygget av ett starkt välfärdsland behöver kopplas till en genomtänkt och hållbar migrationspolitik som förs med sans och balans.

Men det handlar också om konsekvens.

Inför valet 2018 hade många väljare svårt att förstå var socialdemokratin stod i migrationspolitiken. Eftersom partiets riktning i migrationspolitiken skiftade från tid till annan hade många svårt att se en röd tråd.

Detta kan ha medfört att även partiets välfärdspolitik framstått som otydlig för den del av väljarkåren som gör en koppling mellan välfärden och migrationen.

En hållfast och tydlig viljeinriktning kommer att krävas inför nästkommande val.

Särskilt utifrån prismat vad framtidens välfärd behöver.

Aida Hadzialic är regionråd och gruppledare för Socialdemokraterna i Stockholmsregionen