Erik Nises: Förvaltningen tränger ut politiken
I en essä av Anders Nilsson och Örjan Nyström för LOs jämlikhetsutredning varnas för att politiken håller på att bli en buffert mellan förvaltningarna och folks missnöje. Ni bör läsa den själva, men sammanfattningsvis: när det saknas vilja eller majoritet för rejäla tag på den nationella politiska nivån yttrar sig reformiver ofta som pålagor till kommunerna.
Lägg därtill kontrollapparaten som ska hålla de i välfärden inbjudna marknadskrafterna i schack plus styrmodeller från företagsvärlden som brukar förkortas NPM. Effekten blir att den administrativa överbyggnaden i samhällets organisationer växer.
Snart utgör den ett inflytelserikt intresse med egna normer som skapar allt mer abstrakta arbetsuppgifter. Politikerrollen reduceras till att försvara förvaltningens funktionssätt. Detta är, enligt författarna, en inte obetydlig orsak till populismens framgångar. Det är kanske ingen slump att just SDs väljare samlas kring krav på tjänstemannansvar när allt fler, som Kalle Anka på julafton, frågar sig vem det egentligen är som kör?
En undersökning häromåret visade att tre av fyra kommunchefer anser att deras makt i förhållande till politiken bör öka. Gissningsvis är de nöjda med att folkvalda även framledes får klä skott för eventuellt missnöje med maktutövningen. Ett mer intuitivt belägg för att något är skevt i maktförhållandet finns i det politiska språket. I kommuner kommer den politiska viljan allt oftare till uttryck i strategiska planer (ett begrepp lånat från marknadsföringsbranschen).
Under dessa generiska, språkliga konstruktioner får icke valbara allt större spelrum att ägna sig åt det som brukade vara politik – nämligen att bestämma HUR målen ska nås. Möjligen slinker det med något litet från partiprogrammet, om det finns plats mellan referenserna till Agenda 2030, målformuleringar från myndigheter och utdrag ur den kommunala värdegrunden. Samtidigt som det maktadministrativa etablissemanget griper efter själva ideologiproduktionen frågar sig förtroendevalda varför folk tycker att det blivit svårt att se skillnad på partierna.
”I stället för att politiker framför medborgarnas krav på förvaltningen så hör vi förvaltningen tala genom politikerna. Möjligen är det tillspetsat, med vi måste erkänna att risken finns.”
Det kanske bara är oförargliga floskler som gör att medborgarna inte längre känner igen sig i retoriken. Men misstanken växer om att fikonspråket är ett fikonlöv som illa döljer att själva maktriktningen har ändrats. I stället för att politiker framför medborgarnas krav på förvaltningen så hör vi förvaltningen tala genom politikerna. Möjligen är det tillspetsat, med vi måste erkänna att risken finns.
Antalet chefer per anställd ökar. Allt fler pratar ledarskapsfrågor i stället för budgetprioriteringar som svar på problem. Har du godkänt en workshop om ledarskapsfilosofi medan någon tvingats jobba dubbelpass på äldreboendet? Är det rimligt att anställa akademiker för att lägga in Agenda 2030-ikoner i en framtidsvision samtidigt som man skär i omsorgsbudgeten?
Eller ”bantar” som den nyanställde kommunikatören vill säga, för att färre undersköterskor ska verka lite hälsosamt. För varje HR-konsult som ska lösa problem som grundar sig i resursbrist så förvärras situationen.
Tillitsdelegationen pekar på många av problemen. Men det går inte att sätta dess betänkande i händerna på tjänstemän vars levebröd det ifrågasätter. Det är politiker som måste lösa problemen och för det krävs ett nytt språk. För kan man inte tala som folk gör mest kommer man heller inte att få representera dem.
Erik Nises är ordförande i Forssa S-förening, Borlänge, och f.d. pressekreterare i regeringskansliet
