Anne-Marie Lindgren: Strategiskt att driva frågor om välfärdens finansiering
Både i riksdagens avslutande partiledardebatt och i sitt tal under politikerveckan på Järvafältet i Stockholm framträdde Stefan Löfven som ”en äkta socialdemokratisk partiledare”, som några kommentarer uttryckte det, med tydliga angrepp på dagens ojämlikheter i samhället.
På detta kom, givetvis, kommentarer om att det som uttrycks i talen inte går ihop med den regeringspolitik socialdemokratin står för, med sådant som stora skattesänkningar för högavlönade, åtaganden att försämra arbetsrätten och fortsatt mycket hårda villkor i sjukförsäkringen.
Och det är förstås sant.
Men man kan ju se talen som en signal om att nu påbörjar S processen att skilja regeringspolitiken, med de begränsningar som gäller för den eftersom det inte finns vänstermajoritet i riksdagen, från partiets politik.
Möjligen är det också en signal till samverkanspartierna att S nu, efter att lojalt och effektivt effektuerat de liberala punkterna i januariöverenskommelsen om bland arbetsrätten och arbetsförmedlingen, kommer att börja lyfta egna frågor för partierna att ta ställning till.
Och kanske ska man se Magdalena Anderssons utspel häromveckan, om det stora behovet (90 miljarder) av nya resurser till kommunerna för att klara välfärden, som ett första bud i det fortsatta spelet kring det avtalade budgetsamarbetet.
”Det är i så fall en strategiskt väl vald fråga, det vill säga en fråga där det är svårt att ta politiska poäng på att blankvägra. Av många skäl.”
Det är i så fall en strategiskt väl vald fråga, det vill säga en fråga där det är svårt att ta politiska poäng på att blankvägra. Av många skäl.
Resursbristerna i välfärden är uppenbara för de flesta väljare, något som i sin tur gör att alla partier måste förhålla sig till dem – och visa beredskap att ta itu med dem. Och högst sannolikt fungerar inte längre undanflykter om att ökad konkurrens eller fler privatiseringar ska lösa problemen – det finns redan för mycket erfarenhet av att det inte gör det.
Det är det ena skälet. Det andra är att resursbristerna är alldeles särskilt uppenbara för alla kommunal-och regionråd, som sitter där och ska få för små intäkter att gå ihop med för stora behov och för stora utgiftsökningar.
Kommunal- och regionrådet är betydelsefulla maktpersoner i de flesta partier, eftersom kommunalpolitiken, och de kommunala välfärdsåtagandena, spelar så stor roll för väljaropinionen. Och om ingenting görs för att stärka den kommunala ekonomin är det uppenbart att stora nedskärningar i välfärdssektorn väntar; att gå till val med de försämringarna på sin resultatlista är ett tämligen givet förlustläge.
”Välfärdsfrågorna är förstås extra känsliga för socialdemokratin, men inte bara för S.”
Välfärdsfrågorna är förstås extra känsliga för socialdemokratin, men inte bara för S. Centerpartiet är faktiskt det parti som ingår i flest kommunledningar, av mycket varierande sammansättning och mycket varierande färgskala, och även för C är alltså väljaropinionen i välfärdsfrågorna viktig. Liberalerna har inte samma ansvarspositioner att hantera, men om L menar allvar med talet om socialliberalism kan de inte gärna låta välfärdspolitiken haverera.
Strategiskt är det alltså klokt att börja driva frågorna kring välfärdens finansiering. Dels därför att det är frågor det finns en chans att vinna i riksdagen (en chans som aldrig fanns när det gäller, exempelvis, arbetsrätten – där är högermajoriteten i riksdagen oomkullrunkelig). Dels därför att det, oavsett utgång i riksdagen, stärker trovärdigheten för partiets vilja att verkligen arbeta för – och om det behövs ta strid för – välfärdsfrågorna. Och den jämlikhet som ligger i dem.
Med ett sådant ökat förtroende som grund ökar också trovärdigheten i förklaringen att med dagens majoritet i riksdagen måste vi kompromissa om andra frågor (för att slippa ännu sämre alternativ) – och få väljare att inse att det går att nästa gång rösta fram andra majoriteter…
Ungefär så ser spelplanen ut. Men hur spelet verkligen kommer att löpa, det går inte riktigt att förutse. För frågan om välfärdens finansiering hänger ihop med ett antal andra frågor, som i sig själva är betydelsefulla, och där det finns klara politiska spänningar.
Det går inte att klara finansieringen utan höjda skatter, även om det finns en del kompletterande metoder att ta till. Och det kräver åtskilligt av självprövning av borgerligheten. Lika mycket självprövning behövs i frågan om privatiseringar och etableringsfrihet för privata aktörer.
För det är en orimlighet att låta pengar rinna iväg till överetableringar av privatskolor och privata vårdmottagningar (fysiska och digitala) som främst gynnar väletablerad medelklass, samtidigt som skolor i underprivilegierade områden har stora resursbrister och köerna växer till den mer krävande sjukhusvården.
”Hushållning med resurser är en tvingande nödvändighet i dagens läge, och då måste faktiskt de som ska hushålla kunna styra vart pengarna går.”
Hushållning med resurser är en tvingande nödvändighet i dagens läge, och då måste faktiskt de som ska hushålla kunna styra vart pengarna går.
Det kräver tydliga och raka debatter från socialdemokratiskt håll. Kanske är det just kommunalpolitikerna som måste ta de diskussionerna, just därför att de kan tala med den tyngd som konkret ansvar ger. Men som står fria från regeringskompromisserna… Släpp loss dem i debatten!
