Nina Wadensjö: M är förlorare när hela havet stormar
Foto: Axel Adolfsson/Moderaterna
Det är inte lätt att vara moderat just nu. Tycker ni det verkar vara värre att vara liberal? Jag är inte så säker på det. Att vara liberal är ändå att vara i centrum. Kanske ibland i ett negativt centrum, som när man tycks hamna under riksdagsspärren i den senaste opinionsmätningen. Det är jobbigt, men läget kan raskt komma att förändras med en ny partiledare på plats. Dessutom har man – trots partiets litenhet – fått stort inflytande över den förda politiken, och det är ändå det resultat som räknas för varje parti med överlevnadsinstinkt.
”De liknar ständiga förlorare i leken ”Hela havet stormar”. Alla har hittat sin stol när musiken tystnar, kvar står Ulf Kristersson med förvirrad blick.”
Moderaterna har däremot inte särskilt mycket att hoppas på just nu. De liknar ständiga förlorare i leken ”Hela havet stormar”. Alla har hittat sin stol när musiken tystnar, kvar står Ulf Kristersson med förvirrad blick. Han försöker tränga sig ner mellan Annie och Ebba, men ingen av dem är beredd att maka på sig. Varken åt vänster eller höger finns det något vettigt utrymme kvar åt honom och Moderaterna. De valde helt enkelt vilken stol de ville ha alldeles för sent. Det blev varken den till höger eller den till vänster, det blev ingenting.
Moderaterna kan inte heller byta partiledare igen, det har de gjort ganska nyligen och då efter väldigt kort tid. Det ger en skjuts i opinionen ett tag, men det måste vara ett byte som fungerar längre än några månader. Och kort tid blev det för Anna Kinberg Batra. Kanske hade hon vänt opinionen om partiet haft lite mer tålamod och inte blivit så nervösa att de valde att ersätta henne med Ulf. Nu nämner Moderaterna knappt hennes namn längre, även om opinionssiffrorna tidvis var bättre under hennes tid än de är i dag…
Däremot nämner man Fredrik Reinfeldt ibland, men då snarast som någon som man måste distansera sig till. Det är i sig högst märkligt eftersom denne partiledare lyckades nå rekordsiffror, vinna regeringsmakten och behålla den i två mandatperioder. Dessutom var det en knapp förlust vid valet 2014 med siffror som var långt bättre än Ulf Kristerssons.
Moderaterna klarar alltså inte att blicka bakåt. Men man väljer inte heller att blicka framåt. Man blickar i stället ännu längre bakåt – till de riktigt gamla Moderaterna, till det förra årtusendet, till Gösta Bohman, den gamla partisymbolen och en tid när Moderaterna var ett värdekonservativt och traditionellt parti. Lite så som Kristdemokraterna är i dag, men helt utan det som Ebba Busch Thor tillför i form av ytlig modernitet och hämningslös populism. Den moderata strategin känns redan dömd att misslyckas.
Nu ser man det hända som så ofta händer när ett parti drabbas av kris. Det moderata partikansliets personal hittar nya jobb i näringslivet eller som konsulter, tackas av och glider lättat vidare. Ingen vill vara en del av misslyckandet, ingen vill vara den som står för nära Ulf Kristersson om det inte går att vända krisläget.
Men M ska inte räknas ut. Moderaterna har klarat kriser förr, och det kan de göra igen. Men genom att iaktta det som Moderaterna nu går igenom kan andra partier, även Socialdemokraterna, lära sig och kanske undvika att göra liknande misstag. Till exempel misstaget att blicka bakåt när man bör ta modiga kliv framåt. Eller fastna i gammal retorik när tonfallet som efterlängtas är ett nytt, ett friskt, ett som inger hopp om framtiden.
